fredag 18 maj 2018

Sommarboken


Bokens titel: Sommarboken
Författare: Tove Jansson
Förlag: Bonnier Pocket, 2014
Antal sidor: 187

Nu ska jag använda en klyscha, trots att det bär mig emot: det här är en pärla! En tunn, lättläst, kort roman. En klassiker - utkom första gången våren 1972 - som innehåller underbara illustrationer av författaren själv.

Jag har knappt läst något av Tove Jansson. Gillar inte Mumintrollen eftersom jag såg dem på teve när jag var barn och blev rädd för de stora vita trollen som pratade så konstigt och betedde sig ännu konstigare. Mamma köpte "Vem ska trösta Knyttet?" men den tyckte jag ännu mindre om.

Illustrationerna däremot - åååh. Tove Jansson var en makalöst begåvad konstnär! Jag har alltid älskat hennes fina teckningar. Men böckerna lät jag alltså bli.

"Sommarboken" består av ett tjugotal kapitel, trots att den inte ens är tvåhundra sidor. Det känns som att vartenda ord har vägts på våg. Historierna är fragment av en sommar som är farmors sista tillsammans med lilla sondottern Sophia, sex år. De bor på en ö i Finska viken under sommarhalvåret. I bakgrunden finns en man - Sophias pappa, farmors son - men han märks inte mycket av, mer än att han sköter praktiska saker.

Farmor är kärv och kärleksfull. Hon kan båda snäsa åt flickan och vara oändligt omtänksam. Sophia kan vara lite trulig, men är aldrig långsint. Tillsammans är de ett egensinnigt par med två kavata människor i början och i slutet av sin levnad. De lever lite i en bubbla, det finns inga grannar och nästan ingen kommer på besök. Utanför ligger det stora havet.

Det är en underbar bok och jag måste rikta ett tack till bokklubbsväninnan som valde den. Nu förstår jag varför den räknas som en klassiker. Jag föreställer mig att Tove Jansson valde orden med omsorg och sedan satt och finputsade på varenda mening under lång tid innan hon blev klar. En pärla, som sagt!

Omdöme: Kärleken mellan farmor och barnbarn, kärleken till livet och litegrann längtan efter döden, underfundiga funderingar kring årstider och livscykler. Torr humor och stor värme!

torsdag 17 maj 2018

Helgfrågan: Hur länge har jag bloggat?

Grattis till Anna på "...och dagarna går", vars blogg fyllde åtta år häromdagen - en av de bokbloggar jag följt längst. Mias helgfråga denna vecka gäller just detta: hur länge har vi bloggat?


Här schaktar man inför bygget av vår lilla stuga.

Den första bloggen, 2003, var den jag gjorde då jag var byggherre för vårt landställe i Kungsbacka. Skitful, rent ut sagt (bloggen alltså, inte huset...) Det var knepigt att blogga då - lite som en hemsida där ingenting fungerade.

--


Ett av mina barn tittar in i ruinerna av det taxigarage som vi rev 
för att kunna bygga mitt egenritade drömhus...


Det nya huset växer fram!

Sedan hade jag en ny blogg 2008 - 2010 när jag hade ritat vårt hus - det vi bor i nu - och var byggherre för det bygget också. Det var en fantastisk och hemsk tid på samma gång av anledningar som jag inte vill gå in på här. Bloggen var mitt sätt att dokumentera bygget men också en chans för släkten på västkusten att se vad som hände här utanför Stockholm.

--


Valpen har just kommit hem och är förstås inte rumsren än (därav golvmoppen).

Samtidigt som huset stod klart hade vi tingat en valp - och det är klart att han skulle få en egen blogg! Så hunden, som fick det litterära namnet Frodo, hade en egen blogg och den var lösenordsskyddad för att jag skulle kunna skriva vad som helst. Jag lade ner bloggen när Frodo dog en mycket hastig, oväntad och plågsam död förrförra våren. Den finns kvar men jag klarar inte av att gå in på den.

--


Den nuvarande hunden har också en egen blogg eftersom hennes uppfödare gärna ville det. Där skriver jag inget alls, tappade lusten då Frodo dog, men det finns fina bilder. Här är den fotobloggen, om någon är intresserad.

--


Min vänsterarm med mitt SigtunaLitteraturfestival-armband - 
när jag verkligen kände mig som en bokbloggare.

Och så är det bokbloggen, då! "Boktanken" började 2011, men då lade jag mest ut evighetslånga inlägg om böcker jag läst. Inte förrän 2015 började jag på allvar blogga för att NÅ UT och för att interagera med andra bloggare, med förlag, med författare, med andra bokälskare.

Tack, alla ni som orkade läsa det här och som orkar läsa de andra inläggen också. Utan er skulle jag inte orka fortsätta!




tisdag 15 maj 2018

Skratta åt snuskromantik


Observera isbjörnen som närmar sig kärleksparet. Kanske undrar den varför den snygge mannen står naken utomhus - endast invirad i isbjörnens kompis päls? (Notera också de gorilla-lika fingrarna i underlig vinkel som kramar bruttans ena axel...)


Jag skaffade ju Instagram för inte så himla länge sedan, som ett led i min marknadsföring och ett sätt att lära mig mer om sånt mina kunder behöver. Jag följer flera bokbloggare, förlag och författare där - men förstås också en massa fotografer, illustratörer och mina kompisar.

Men nu ska jag berätta om ett Instagram-konto som jag hittade av en slump och som är helt underbart: page100romance. Alltså, det är en total mardröm ur jämlikhets- och genusperspektiv, det är förlegat, idiotiskt, förjävligt på en massa vis. Dessutom fult, rent estetiskt.

Och snuskigt. Det är ingen hejd på sexbeskrivningarna och liknelserna. Jag skulle aldrig vilja läsa dem högt!

Men vad ÄR det här, då? Jo, en människa (Kerry) som fotograferar omslag till gamla romantiska böcker (harlekinstuket) där alla har fladdrande långt hår, uppknäppta kläder, lystna blickar, svällande bröstmuskler och toppiga tuttar. Hon bläddrar sedan till sidan 100 och skriver ner ett stycke därifrån. Jag ska erkänna, att det är så roligt så jag skrattar högt!

Det verkar som att man har sex i varenda bok, åtminstone på sidan etthundra. Hysteriskt kul avbrott i arbetsdagen när Kerrys inlägg kommer upp i mitt Instagram-flöde. Trots att jag på ett sätt tycker det här är totalt motbjudande, är jag väldigt road. Plus att med tanke på alla andra strömningar som går ut på att skyffla in kvinnor i ett mörkt hörn så är det skönt att de här harlekindamerna inte gör annat än ligger med både främlingar och kärlekar på löpande band.


"When I was about fourteen... I, ah... started maturing, you know", Acadiana shrugged, blushing.
"Yes, I know", Jonas smiled. "I can see that you matured quite well."



"Angela had no need to wait for that piercing instant of pleasure when he entered her,
for he´d never left."


"Touching his tight, lean buttock made her quiver with a strange seeping warmth
in spite of the cold water."



måndag 14 maj 2018

Tematrio: Hetta

Lyran gillar inte när det blir för varmt. Det gör inte jag heller, har aldrig någonsin gjort. Folk tycker inte jag är klok men på allvar föredrar jag vår och höst framför sommarvärme.

Tre böcker om hetta? Jag tänker förstås på "Hetta" av Jane Harper, som jag ännu inte läst - så den kan jag inte tipsa om. Här kommer mina varma böcker:



Klassikern "Bonjour tristesse" av Francoise Sagan, där man nakenbadar i Medelhavet, flirtar med snygga unga män och hämnas gruvligt på sin nya styvmor - alla dessa saker som man aldrig skulle gjort hemma i Paris under skolterminen men som minsann sker i gassande solsken nere vid havet...


En bokklubbsbok: "Bränd" av Lee Child. Jag har inte läst någon av de kanske tjugo titlarna som kom innan eller efter denna - men det gjorde inget. Precis som värdinnan utlovat var det actionfylld spänning för stunden, underhållning där en livs levande Rambo kombinerat med Action Man och lite Ken-docka springer omkring och eliminerar skurkar och belägrar snygga kvinnor. Titeln syftar på något som har att göra med en nedskjuten militärhelikopter över Vietnam på 70-talet, kan jag säga utan att avslöja för mycket.


Ungdomsboken som jag slukade! "Eld" av Mats Strandberg och Sara Bergmark Elfgren kan visserligen inte läsas utan att man även läser "Cirkeln", men jag tar i alla fall med den i tematrion för den är så himla bra.

måndag 7 maj 2018

Tematrio: Margareta!

Variationer på Margaret, Maggie, Meg, Margareta är uppgiften i veckans tematrio hos Lyrans Noblesser. Jag hoppar över författarna, för det känns lite lätt att säga Margaret Atwood och Margaret Drabble och försöker komma ihåg huvudpersoner som heter något Margareta-aktigt..


Den första jag kommer att tänka på är Meg i "En nypa salt". Hon heter egentligen Nutmeg (Muskotnöt). En väldigt rar feel-good som jag tyckte mycket om!


Sedan väljer jag Greta i "Låt vargarna komma", en fin historia om syskonkärlek och rivalitet - men också om den förödande AIDS-epidemin som på 80-talet beskrevs som en modern digerdöd.


Foto: Brad Verter. Förstautgåva från 1967. Bild hämtad från Wikipedia.

Slutligen får jag krypa in under ett stenblock och skämmas, för jag tipsar om en klassiker som jag har i bokhyllan och som jag förstås borde ha läst men... Nämligen Margarita som rimligen borde figurera i Mästaren och Margarita. (Frågan är om tematrio-reglerna tillåter tips från bloggare som inte vet vad de pratar om?!)




Den inte särskilt behagliga uppgiften att rädda Akademien...

Om man orkar - och om man är alldeles väldigt intresserad av Akademien - kan man läsa en dansk litteraturmänniskas passionerade försvar av Horace Engdahl i Expressen idag.

Själv höll jag på att storkna efter några få stycken. Orkade faktiskt inte ta mig igenom hela texten eftersom det är mig helt egalt hur den här kvinnan lärde känna Horace och precis hur fantastisk hon anser att han är.

I princip sympatiserar jag med att man inte helt oreflekterat ska ta sida i något man inte själv är direkt inblandad i; vi vet inte allt om hur de här hemliga akademiledamöterna har betett sig mot varann och mot utomstående.

Men jag känner mig inte skyldig till att ha idoliserat Sara Danius eller smutskastat Horace Engdahl; jag tycker bara att det är förbannat unket att man kan försvara Katarina Frostensson och hennes make efter att de tjänat pengar på sin kulturscen, efter att de (vad det tycks) har läckt ut litteraturpristagare vid ett flertal tillfällen trots att det ska omgärdas av så löjligt stor sekretess och - främst: att man inte satt stopp för övergrepp som tycks ha pågått mot kvinnor i några decennier i Akademiens omedelbara närhet.

Då spelar det ingen roll om Horace är en skicklig författare och genomtrevlig att umgås med; han och resten av gänget får finna sig i att kritiseras för vad de gjort och vad de underlåtit att göra.



Här är länken till Expressen. Så här inleds försvarstalet:

"Därför tycks det vara dags att ge en motbild till den smutskastningskampanj som har förföljt Engdahl sedan han åtog sig den inte särskilt behagliga uppgiften att hålla fast vid principerna och inte låta mediestormen diktera Svenska Akademiens beslut kring den nuvarande krisen.

Med andra ord: åtog sig att gå i bräschen för att lyfta fram demokratiska rättsprinciper när det gällde domen över en annan akademiledamot: Katarina Frostenson."

Språkcaféet


Jag skrev någon gång i vintras om att jag är med i ett språkcafé på bibblan här i förorten. Vi är på pappret många som engagerat oss men i praktiken är vi knappt tio som turas om att gå dit på tisdagskvällarna.

Grundtanken var att det skulle vara helt ideellt och att man inte skulle behöva binda sig. Det finns ju massor av liknande aktiviteter, men de drivs av Röda korset eller andra grupper som kräver en viss "volontärutbildning" (!) och som dessutom förutsätter att man har lust att boka upp sig för kanske tre timmar i veckan i ett halvår. Det är helt orimligt för oss som har arbete och familj!

Vi är en tämligen homogen grupp får man nog säga: vita svenska medelålders kvinnor med heltidsarbeten och stor vana av föreningsliv. En av kvinnorna har satt upp ett digitalt system där man anmäler sig för så många tisdagskvällar som man vill vara med på. Vi har sagt att vi ska vara tre svensktalande vid varje tillfälle. Man kan gå dit varenda tisdag eller en enda gång, det gör man som man vill.

Biblioteket har meröppet, som de så fint kallar det. Det innebär att det inte finns någon bemanning men vi som har meröppetkort kan ta oss in. Perfekt! Bibliotek är bra ställen att sitta och samtala på, när det inte är några andra där som man kan störa.


Våra gäster har huvudsakligen varit män - bara någon enstaka kvinna - och påtagligt ofta är de antingen unga afghanska killar eller medelålders familjefäder från Syrien eller länder därikring.

Besökarna är mycket ambitiösa. De frågar mycket, vill ibland ha hjälp med läxor, undrar ofta rent språkliga och grammatiska saker. De övar sig på att prata och tillrättavisar varandra om någon börjar prata arabiska (eller vilka språk de nu talar). De flesta verkar gå på SFI men dessutom besöka så många såna här grupper som möjligt, oavsett om det är kyrkan, kommunen eller frivilligorganisationer som arrangerar.

Någon gång hade vi en ung man där som förlorat hela sin familj på Medelhavet, en annan gång som jag nog aldrig någonsin kommer att glömma satt en utmärglad ung man intill mig och kämpade för att inte gråta när han försökte berätta att hans bebis spolats överbord under resan över havet men att hans hustru klarat sig och nu hade de just fått ett till barn (men han orkade inte ens le när han pratade om det nya barnet...).

Andra gånger har vi skrattat massor och inte ens närmat oss de hemskheter som gästerna varit med om. Vi har uttryckligen försökt se detta som en chans att träffa svenska grannar, inte gå i terapi eller tro att vi är en myndighet som hjälper till med blanketter. Vi bjuder på fika och försöker ha en helt vanlig, trevlig pratstund.


Jag frågade er om tips på vad man kan prata om när de nyanlända pratar så väldigt dålig svenska - och det här är vad jag kommit fram till fungerar:

1. Fotboll. Fotboll. Fotboll. Alla kan något om fotboll oavsett varifrån man kommer.
2. Andra konstiga sporter - som ishockey i Sverige och cricket i Pakistan.
3. Mat! Vi har pratat enormt mycket om mat. Det är också tacksamt att jämföra matvanor och ingredienser: hur mycket godare avocadon är i Syrien och hur fantastisk fisk man kan fånga i Sverige.
4. Boende: vad heter rummen och vad använder man dem till, hur möblerar man dem? Varför heter det vardagsrum och förråd, till exempel, och varför sover svenska barn i varsitt rum?


söndag 6 maj 2018

Hemma hela sommaren


Bokens titel: Hemma hela sommaren
Författare: Elin Johansson
Illustratör: Ellen Ekman
Förlag: Rabén & Sjörgren, 2018
Antal sidor: 28

Jag var - som jag skrev i ett blogginlägg förra veckan - på bokfrukost på Rabén & Sjögren och fick träffa många inspirerande författare. Orkade inte skriva klart hela inlägget, men de som jag nämnde på slutet och inte hann ägna någon uppmärksamhet åt, var ju just duon Elin Johansson och Ellen Ekman (samt Katarina Wennstam, men det får jag skriva om någon annan gång...)

Förra året utkom deras bok om hur det är att leva i en liten familj med ansträngd ekonomi där barnbidraget är bokstavligt talat livsviktigt. En mamma och hennes (könlösa) barn i förskoleålder handlade det om - och nu återkommer de i en ny berättelse: hur det är då "alla andra" ska åka till Kolmården, Legoland eller hela vägen till Thailand på semestern, men själv har man inte ha råd med något alls.

Det här är en fullständigt underbar bok, för det är inte på något vis synd om barnet. Så här ser det här barnets liv ut, punkt slut, inget mer med det. Ingen snyfthistoria, utan bara ett krasst konstaterande att alla har faktiskt inte råd.

Det pratas inte alls om klass, kön, socioekonomiska faktorer, lågbetalda yrken, skilsmässofamiljer, utanförskapsområden. Jag älskar det! Önskar det hade funnits såna här underbara barnböcker när jag var liten, som avdramatiserar detta med att inte ha råd, inte ha pengar till allt man önskar.

Det är avslutning och man äter tårta på gården:
-Jag ska till Legoland, säger Sixten.
-Så roligt, säger fröken.
-Jag ska till Thailand, säger Sara.
-Så härligt, säger fröken.
-Vi ska på safari, säger jag.
-Så spännande, säger fröken och tittar på mamma, vart då? Men mamma har satt i halsen och hostar så hon inte kan svara.

Mitt absoluta favoritställe i boken är det här, för det är så tydligt och subtilt på samma gång:
Mamman och barnet är på loppis, barnet har fått lite småpengar och köpt en bok om vilda djur, mamman köper inget alls.
"Bredvid bordet, där tanten som tar betalt sitter, står en frysbox. Jag tittar på mamma. Mamma skakar på huvudet.
-Vet ni, säger tanten då, och så berättar hon att hon har beställt ny glass som ska komma efter lunch. Det finns inte plats för den gamla.
-Ta varsin är ni bussiga, säger hon, ta två om ni vill."

Som sagt, en underbar bok om hur bra det minsann går att fira semester på hemmaplan och hur roligt man kan ha även utan en resa utomlands.

Tack för recensions-exet!


lördag 5 maj 2018

Djuren i skogen


Bokens titel: Rakel & Reza Räv
Bokens titel: Rut & Rocky Rådjur
Bokens titel: Harry & Härta Hare
Bokens titel. Elton & Ekis Ekorre
Författare: Sarah Sheppard
Illustratör: Sarah Sheppard
Förlag: Rabén & Sjögren
Antal sidor: 28 (tror jag)

Jag vill varmt rekommendera de här fyra faktaböckerna som är långt mycket mer underhållande än genomsnittet.

Böcker om djur i svensk natur finns det gott om. Då får man se hur mamma, pappa och unge ser ut och vad de äter. Har man tur får man se ett tassavtryck! Sarah Sheppards böcker är otroligt mycket mer än så och med en humoristisk ton.

Till mina mullebarn köpte jag böckerna om ekorrar, harar, rådjur och rävar. De vanligaste däggdjuren i svenska skogar (älg, bäver och grävling önskar jag mig, Sarah, om du läser det här!). Egentligen kan jag all fakta som bjuds, men det är så otroligt roligt presenterat så jag tycker det är kul att bläddra i böckerna tillsammans med barnen.

Som ett komplement till serien har det utkommit "jag-lär-mig-räkna/stava/läsa/pyssla"-häften men jag nöjer mig med de kvadratiska små, behändiga faktaböckerna. Nu ska jag försöka få råd att köpa "Djuren i skogen: Vinterboken" där man ser hur alla djur överlever snö och kyla - den tror jag kan vara toppen att läsa med barnen!

torsdag 3 maj 2018

Helgfrågan: Hur svårt kan det vara att lämna en rad?!

Mias bokhörna funderar på det där med kommentarer på bokbloggar. "Är det viktigt att kommentera?" undrar hon.

Har man en öppen blogg så är det väl klart att kommer att finnas många anonyma läsare, det får man räkna med. En del kanske bara googlat på en specifik bok, läser om den och hoppar vidare i cyberrymden. Det tycker jag man får respektera.

En del kanske är förlagsfolk eller författare som kollar in - inte för nöjes skull, privat, utan i jobbet. Då kanske man inte kan förvänta sig kommentarer heller. Jag har förstått att det kanske inte ens är önskvärt - men det kan man ha olika åsikter om.


Bilden har inget med något att göra. Förra årets körsbärsblom, bara.


Sedan är det väl massor av gånger man inte har något vettigt att säga. Åtminstone om jag ska döma efter hur jag själv är...

Kanske går jag in på en blogg som jag gillar, läser inlägget och inser att jag omöjligt kan tycka något alls: det kan vara en bok som ingår i en serie (händer exempelvis ofta när jag läser MsHisingen, en superbra blogg men där jag nästan aldrig kommenterar för jag har inget att säga).

Eller där jag känner mig allmänt obildad och icke-beläst (som när jag läser Ugglan & boken eller Hermia says - jag skäms för att erkänna att jag läser dem väldigt ofta men inte tycker att jag har något att tillföra). Jag passar på att be om ursäkt! Det är inte min mening att tassa in och förbättra er besöksstatistik men aldrig lämna en kommentar.

Det kan också vara så att jag tänker att jag alltid tenderar att vara ett halvår efter alla andra. Som Johannas deckarhörna och Just nu- just här som alltid har så bisarrt bra koll på vilka böcker som ska komma ut om 4-5 månader och som läser recensions-ex som jag knappt trodde var släppta än. Då är det inte lätt att skriva något annat än "Å, den här är jag också sugen på att läsa - om ett år när det kommit som pocketbok!". Jag ber härmed om ursäkt till er med, jag läser vartenda inlägg ni gör men det ser ni ju inte...

Jag ÄLSKAR att få kommentarer på min bokblogg! Och jag jobbar hårt på att vara givmild tillbaka, men som ni ser så är jag rätt dålig på det.

--

Mia undrar också vad vi läser just nu. Jag har just börjat på "Vi mot er" av Fredrik Backman samt "Ormen i Essex" av Sarah Perry. Båda är bra så här långt!

tisdag 1 maj 2018

Redan maj!



Häggarna är enorma
bländar mitt på dagen
bedövar i skymningen.
Och en natt blandar den med syrenen försommarens
starkaste drog.

Göran Greider

--

Brännboll på gräsplanen
och några är uttråkade medan andra slår i ursinne.
Men ropen ekar som livstider
genom den solkalla majmorgonen.

Göran Greider

--




Lätta silverskyar simma
I den ljumma rymden drivna
Solen sänder genom dimma
Milda strålar, floromgivna.

Insjöns dyning smyger sakta
Intill strandens vilostad;
Att i spegeln sig betrakta
Tvagna som av arlabad,
Röra sig de späda blad.

Carl Snoilsky

--

Häggen tänker slå ut
Ljuset matar ögonen
i vita register.
Natt som dag.
De små roddbåtarna
rör sig på sjön.
Döden gapar.

Vit parfym.
Den sänder
de andra in i döden.
Häggen slår ut.
Dagen rör sig medsols
hela tiden
Men försvinner ibland

Ann Jäderlund

--




Maj, denna lysande månad,
frisk som en klunk källvatten,
mjuk som en barrstig,
kort som en blinkning.

Bengt Berg