torsdag 26 april 2018

Bokfrukost på Rabén och Sjögren


Imorse var jag på författarfrukost på Rabén och Sjögren - faktiskt en oväntat trevlig, intressant och välarrangerad frukostträff!

Jag blev så imponerad av hur bra alla var på att prata entusiastiskt om sina böcker och hur sinsemellan olika de var, vilket gjorde det hela mycket omväxlande och engagerande för oss som satt och lyssnade. Riktigt roligt var det, och jag fick upp ögonen för flera böcker som jag nog inte annars skulle brytt mig om.

--

Henrik Fexeus berättade om sin ungdomsserie - jag har inte läst den första boken och nu var det den andra han mest pratade om, men jag hade god lust att gå hem och läsa båda två på stört! Bara tanken på ett underjordiskt Stockholm och en värld som återskapar sig hela tiden...

Jenny Jägerfeld berättade om sin nya bok, där 12-åriga huvudpersonen kämpar med mantrat "glad och normal, glad och normal, glad och normal" efter att hennes deprimerade mamma tagit livet av sig. Också en bok jag blev intresserad av!

Christina Wahldén berättade om hur hon velat göra en bok där unga flickor i ett särskilt utsatt område är hjältinnor. Som jag förstod det så är huvudpersonen tjej, mörk och muslim - och vill bli polis när hon blir stor. Alltså startar hon en sorts Mma Ramotswes detektivbyrå, men i en svensk förort, och får riktigt knepiga fall att lösa. Arrangerade äktenskap med minderåriga, till exempel... Författaren verkade verkligen brinna för det här och det jag blev smittad av hennes entusiasm.

Lisa Bjärbo berättade om dagdrömmar och hur man gör en barnbok om vad mammor minsann kan drömma om - utan att för den skull fokusera på sånt som att gå ner fem kilo eller ta ett glas rödvin med tjejkompisarna. Jag gillade verkligen hennes presentation och själva tanken, men måste erkänna att boken som sådan inte lockade mig.

Lisa hann också i all hast nämna sin ungdomsbok, som jag däremot gärna skulle läsa. Om en ung tjej med sociala fobier som kastas in i ett helt nytt sammanhang där inget är bekant.

Sedan var det en barnboksduo som man lätt kunde bli förälskad i och en Katarina Wennstam som jag läst precis allt av - men det får jag berätta om imorgon, för nu måste jag göra klart en presentation till jobbet!

tisdag 24 april 2018

Sommarkänsla


Bokklubben läser Tove Janssons "Sommarboken", med fantastisk känsla för havet, naturen och stillheten på en skärgårdsö. Jag får skriva en recension i helgen, har för vana att inte skriva mina åsikter här innan vår träff har varit.

Den här veckan och förra har mest handlat om just "Sommarboken" och fortsättningen på Björnstad ("Vi mot er") och att läsa korr på kunders företagspresentationer. Det är allt jag hinner just nu.

Bilden är tagen på vårt landställe i somras.

torsdag 19 april 2018

Helgfrågan: Om Akademien

Jag har försökt hänga med i turerna kring Svenska Akademien och har en hel del åsikter om det hela, men ganska ostrukturerade och ogenomtänkta, mest bara känslomässiga sådana. Mias bokhörna undrar i Helgfrågan vad vi tycker.

Det ena är att man inte med automatik bör avfärda folk för att de är äldre, eller ens lastgamla. Det är inget som säger att en 45-åring har fler idéer, jobbar hårdare eller är bättre än en 85-åring.

Men ändå... När en majoritet av ledamöterna är en bra bit över sjuttio år och många av dessa även äldre än åttio då tycker jag nog ändå att det är en sned åldersfördelning. Likväl som man behöver erfarenhet, livsvisdom och att ha hunnit vara med om mycket behöver man nya tankar, nya impulser och moderna kunskaper.

Det är märkligt med en samling där man sitter på livstid och där fyrtioåringar är småglin.


Göran Malmqvist fyller 94 år nu i sommar. Ja, ni läste rätt.

Någon - kan det ha varit Leif GW Persson? - sa något om att de här äldre strider med näbbar och klor för att få vara kvar just för att de inte har något annat jobb, inte har någon annan inkomst, inte säljer böcker längre och inte är efterfrågade numera.

Däremot har de gratis bostäder, gratis middagar, gratis allt möjligt. (Det här är bara hörsägen från min sida, jag vet faktiskt inte alls vilka förmåner ledamöterna har.) Klart som tusan att man vill ha kvar de privilegierna om man vet att man är för gammal för att hitta på något nytt under återstoden av ens liv!

Jag tror faktiskt att mycket av det här handlar om just det: överlevnad.

Prestige, makt och anseende. Du vill vara kvar i den akademiska världen där du är beundrad! Du är ett namn, du har förmåner som andra människor bara kan drömma om - och på livstid. Någon idiot försöker förnya och du ser hur din värld rämnar. Klart du kämpar emot!

Jag tror inte det primärt handlar om att Sara Danius är kvinna. Jag tror att det handlar om att hon käftade emot, ändrade, stuvade om, öppnade fönstren på vid gavel och släppte in lite frisk luft.

Men vad vet jag?

Några män stod helt klart på hennes sida, äcklades av besluten kring Frostenssons make, ville inte vara med om att sopa skiten under mattan. Det handlade nog inte heller om att de är män - det handlade nog snarare om att de är MODERNA män (tänker jag, men åter igen: vad vet jag?).

De har yrkesverksamma år framför sig, de ger ut böcker som säljer, de är efterfrågade talare och lärare och vet att de mycket väl klarar sig utan Akademien - så de vågar följa sina värderingar och lita på sin moral. De kan ta avstånd från dinosaurierna som kämpar för överlevnad - eller som vägrar släppa sin maktposition!

Heder till de män och kvinnor - de människor! - som ville diskutera sexövergrepp, vänskapskorruption, nobelprisläckor och bidrag till de egna. Förskräckligt att de inte allihop tyckte det var nödvändigt.

---

Mia undrar över vårt favoritplagg, apropå knytblusar. Mitt favoritplagg är en hiskeligt dyr kofta från Ullfrotté (numera Woolpower) i Östersund, men eftersom jag använder den varenda dag året om så får jag ju erkänna att jag fått bra valuta för pengarna.

Sval i värme, men väldigt varm i kyla. Året runt har jag på mig min svarta, älskade "Full Zip Jacket, 600-gramsullfrotté" med krage och med muddar som har tumgrepp
:


Ullfrottés hemsida.


onsdag 18 april 2018

En grinig redigerare

På förekommen anledning:

Jag läser en hel del böcker, mestadels skönlitteratur för vuxna, men även fackböcker inom olika genrer. Mer sällan barn- och ungdomsböcker, även om det förekommer.

De allra flesta böckerna är från Albert Bonniers förlag eller Norstedts eller från förlag som är knutna till dem. Många är från andra svenska förlag också, som Bookmark, Lind & c:o, Historiska media... En hel drös är från småförlag eller egenutgivna (eller från gamla förlag som är nerlagda nu).

Visst syns skillnader mellan förlagen, det går inte att bortse ifrån. Papperskvalitet, omslagsdesign, korrekturläsning, en skicklig redaktör. Vad man kostar på slutprodukten.


Jag stör mig på stavfel, så är det bara. Felstavade ord borde inte förekomma så ofta som de gör.

Jag stör mig på inkonsekvenser också - exempelvis om man ibland skriver dialoger med ett inledande pratminus och ibland med citationstecken.
-Det är sjukt störande med inkonsekvens
"Jag håller med!"

Jag stör mig på upprepningar om de kommer för tätt och inte fyller en särskild, repetitiv funktion. Min svenskalärare på högstadiet (kan se honom framför mig även om jag glömt hans namn just nu...) skulle blivit tokig om han sett hur dåliga en del författare är på att hitta synonymer!

Jag stör mig på fel i handlingen, som antagligen oftast beror på att författaren ändrat i texten och sedan missar att justera även på andra ställen.
Folk som kliver in i ett rum när de redan är där.
Folk som får ett förnamn som skiljer sig från det de haft i resten av boken.
Folk som har på sig ett klädesplagg när de i förra stycket hade ett annat.
Folk som refererar till ett teveprogram som inte hade börjat sändas när boken utspelar sig.

Det här händer ganska ofta. Inte så konstigt om man betänker att ett ambitiöst manus på många hundra sidor ska bantas ner eller ändras i - då är det svårt att ha koll på exakt alla ställen som förändringen påverkar. Men ändå.

Jag har fått flera kommentarer från folk som tycker att det inte hör hemma i en bokrecension att nämna sånt, eller att det är taskigt mot författaren, eller att det inte har med boken att göra egentligen. Även flera författare som blivit ledsna över mina påpekanden. Det var ju inte min mening!

Jag skriver fritt (och fel och inkonsekvent!) här på min blogg, men i mitt vardagsliv är jag en gnetig, petig redigerare som läser kundernas texter och går lös med digital rödpenna på det mesta.

Jag anser att förlagen borde ge sina författares alster den omvårdnaden också. Och det har INGET ALLS att göra med om boken som sådan är bra! Jag kan tycka att en roman är alldeles, alldeles underbar men har svårt att hålla tyst om det språkliga när jag ska sammanfatta.

Kära alla författare: fokusera på att jag oftast läst och tyckt om er bok och beundrar er omåttligt för att ni ens VÅGAR ge ut en bok utan att gömma er bakom en pseudonym. All tid ni lagt ner, alla intriger ni tänkt ut, alla budskap ni vill skicka. Det här är snarast riktat mot förlagen, som borde vara noggranna med genomläsningen.

(Böckerna i inlägget är valda enbart utifrån att de är fotade mot svart bakgrund, inget annat.)

tisdag 17 april 2018

Olyckan


Bokens titel: Olyckan
Författare: C. L. Taylor
Originalets titel: The Accident
Översättare: Fredrika Spindler
Förlag: Lind & c:o, 2018
Antal sidor: 326

Hemmafrun Sue är i fyrtioårsåldern och bor med sin make parlamentsledamoten Brian nära London. Tillsammans har de den 15-åriga dottern Charlotte och i familjen ingår även Brians utflyttade son Oliver samt en älskad golden retriever. När romanen startar har familjen just kastats in i totalt kaos efter att Charlotte blivit påkörd av en buss och hamnat i koma. Hon ligger på sjukhus och trots att det inte finns några fysiska skador som hindrar henne från att vakna upp, så är hon helt borta.

Föräldrarna spekulerar i vad som hänt. Brian tror att det var en olycka; att Charlotte inte såg sig för när hon gick ut i gatan, att hon snubblade, att hon tittade på sin mobil, att hon skulle rädda ett gulligt djur. Sue däremot misstänker att dottern tog ett kliv ut framför bussen med flit, för att avsluta sitt liv.

Sue har nämligen hittat Charlottes dagbok som ger vissa luddiga ledtrådar om att hon är jagad, inte vill leva, är utsatt för press...

Boken är spännande skriven trots att man har god lust att smacka till Sue emellanåt, eftersom hon är så förbannat fixerad vid den destruktive kvinnomisshandlande pojkvän som hon flydde ifrån för tjugo år sedan - och för att hon gör så dumma grejer så det skulle platsa i någon av "Scream"-filmerna (tänk: ung idiot går in i tomt hus där mördaren smyger omkring med blodig machete).

Det här är ingen deckare och det förekommer inga poliser. Det är en rysare i psykologisk mening, eftersom man undrar om Sue har rätt i sina antaganden (det vore hemskt!) eller om hon är komplett galen själv och borde spärras in.

Hur mycket vet vi egentligen om vad våra tonåringar gör? Sue letar reda på dotterns tjejkompisar och pojkvänner, sexpartners hon inte visste existerade och lärare som hon tycker är mystiska. Samtidigt får hon ruggigt obehagliga souvenirer hem till sig själv, sånt som bara hon och galningen till ex-fästman kan känna till - så ingen annan tror henne.

Omdöme: Om någon frågar mig om ett år, så kommer jag antagligen att ha vaga minnen av denna bok. Den är inte märkvärdig men den är spännande och jag sträckläste den med nöje.

Länk till boken på Adlibris: INBUNDEN och POCKET

måndag 16 april 2018

Tematrio: Sara!


Tyckte denna knytblus såg så elegant och lyxig ut - men den är tydligen från Ellos,
som väl är en lågpriskedja?!

Det här var knepigt! Jag var tvungen att gå och kolla i hela den stora bokhyllan med skönlitteratur och granska bokryggarna för att hitta tre böcker vars författare heter Sara. Lyrans tematrio handlar nämligen om Sara denna vecka, såklart med Akademien i åtanke.

Öppnade mängder av romaner eftersom jag tänkte "jamen DEN HÄR innehåller kanske en Sara?" - men det var det ingen som gjorde.

Jag valde ut dessa tre ur min bokhylla:


Sarah Waters "Främlingen i huset"


Sara Winmans "När gud var en kanin"


och Sara Kadefors "Borta bäst". Alla tre är läsvärda!


Det sjunde rummet


Bokens titel: Det sjunde rummet
Författare: Erika Svernström
Förlag: Idus förlag, 2017
Antal sidor: 250

Detta är en kapitelbok för unga läsare; alltså inget som brukar förekomma på bloggen i vanliga fall. Jag blev erbjuden ett recensions-ex och tackade ja för min lilla medbloggerskas räkning - hon ska få överta boken och recensera den åt mig. Men först ville jag ju läsa den själv!

Handlingen kretsar kring syskonskaran Alva, Alvin och Alice som åker med sina tämligen frånvarande föräldrar till Lysekil för att hälsa på hos mormor och morfar. Kruxet är bara att inget är som det brukar när de kommer fram dit: mormor har fått en stroke, morfar verkar ha blivit förgiftad och deras lilla hund är dödligt sjuk.

Med de äldre släktingarna på sjukhus har Alvin och hans systrar fullt upp att undersöka det gamla huset där deras mamma och mormor har vuxit upp. På många vis verkar tiden ha stått still ända sedan då mormors mor bodde där - hon som dog i barnsäng och som nu hemsöker det gamla huset.

Om jag hade varit nio eller tio när jag fick den här boken så hade jag älskat den! Jag är säker på att jag skulle sträckläst den och sedan läst om den igen. Den innehåller modiga syskon, plötsliga dödsfall och mystiska förgiftningar, skumma gamla pensionärer som snokar, spådamer som verkar veta mer än de säger, grannpojkar som smyger i källaren, gömda testamenten och ruskiga släkthistorier.

Som vuxen stör jag mig på att författaren slarvat med korr och redigering, men som barn skulle jag inte ha brytt mig. Förstår bara inte varför man inte låter någon riktigt gnetig person kolla igenom manuset en gång extra innan tryck, så att man inte gör såna missar som att placera syskonen tillsammans med sin mormor i det stora köket och sedan låta barnen springa upp till mormors rum för att prata med henne (och märkligt nog sitter hon där, trots att hon uppenbarligen var i köket i stycket innan...) Men det är väl inte så intressant vad jag tycker; huvudsaken är att målgruppen gillar boken och det är jag övertygad om att de gör.

Omdöme: Lite slarvigt skrivet, men en spännande och fantasieggande bok för mellanstadiebarn - lättläst utan att vara tramsigt, spännande och inte alltid så förutsägbart. Kan tänka mig att den är perfekt för barn som vanligen inte vill läsa; man kommer snabbt in i handlingen och har svårt att släppa boken sedan.

Länk till boken på Adlibris: INBUNDEN.

Tack till författaren för recensions-exet!

söndag 15 april 2018

Gänget


Bokens titel: Gänget
Författare: Katarina Wennstam
Förlag: Bonnier Pocket, 2018
Antal sidor: 304

Jag har läst varenda en av Katarina Wennstams böcker - tidigare har jag lagt ut länkar till recensionerna, men nu börjar de bli för många för att det ska vara görligt! - och tyckt om i stort sett allt.

Det är inte ofta jag följer en författare på det här viset, men just Wennstam har jag verkligen fastnat för. Jag gillar hennes sätt att blanda samhällsfrågor med en dos spänning, några mord, lite polisarbete och en rejäl skopa "upp-till-kamp!". 

Det viktiga för mig är att det ofta handlar om bakgrunden till nyheternas rapportering kring rättsfall: kvinnors rätt till sina egna kroppar och sin egen sexualitet, alla människors rätt att bestämma över sina egna liv och att göra sina egna val. Det handlar om vad våld, makt, hot och förtryck för med sig. Allt det där som leder fram till att någon hittas utkastad från en balkong eller knivhuggen i en mörk gångtunnel...

Jag uppskattar också att vi fått lära känna några poliser, åklagare och advokater - men just i "Gänget" tycker jag att de får ta väldigt liten plats. Det är tråkigt, för jag vill ju fortsätta följa dem! De har tonats ner och förekommer mest som ett ramverk kring berättelsen om det grabbgäng som vuxit upp tillsammans och fortsätter att ha kontakt även som vuxna.

Killarna lekte tillsammans som barn, gick i samma skola hela uppväxten, bodde i portuppgångarna intill varann. De festade tillsammans under tonåren, men efter en händelse en vårkväll för tjugo år sedan har de mer svetsats samman av skuld och ånger än av äkta kamratskap. Ingen av dem kan glömma det fruktansvärda de utsatte en jämnårig tjej för, alla är de oroliga att det ska komma ut.

De är gifta, har bra jobb, några av dem har barn. De är som vilka unga medelålders män som helst. Ingen kan misstänka att de varit delaktiga i ett så grovt brott och själva gör de allt för att bortförklara eller glömma det.

Omdöme: Jag gillar i stort sett allt som Wennstam skriver, eftersom ämnena är angelägna och hon lyckas varva spänning med djupt allvar. I just den här boken är konversationerna mellan advokat Shirin och hennes kollega väldigt stolpiga, mer som en pamflett eller argumenterande artikel. Det är ovant, för Wennstam är mycket skicklig på just trovärdiga dialoger. Skildringen av kompisgänget och deras privatliv är bra och som helhet är det en angelägen och välskriven roman, om än inte den som gnagt sig mest in under huden på mig.

Länk till boken på Adlibris: POCKET och INBUNDEN.

fredag 6 april 2018

Helgfrågan: Vilken lästyp är jag?


Mias bokhörna har en "Helgfråga" som denna vecka handlar om hur snabbt man läser. Mia själv anser sig läsa långsamt eftersom hon bara hann med 875 sidor på påsken. Herregud, 875 sidor, det skulle jag lätt klämma om jag läste samtliga LasseMaja-böcker eller något liknande - men inte om det var Dostojevskij eller Shakespeare.

Men det är väl en otrolig skillnad på hundra sidor och hundra sidor?!
Håller ni inte med mig om det?

Hundra sidor i en bok där texten är på ditt modersmål - eller där den är på ett språk som liiiite tar emot. Även om det är på engelska och du är duktig på det, så räcker det motståndet för att läsningen ska gå långsammare.

Hundra sidor i en bok där texten är författad för en yngre målgrupp - eller för en med en vokabulär som du inte är helt komfortabel med. Klart det går snabbare att läsa de allra flesta ungdomsromaner än att tugga sig igenom en bok full med ord som du visserligen behärskar men inte skulle använda i dagligt tal.

Hundra sidor i en skönlitterär bok utan överdrivet komplicerad handling - eller i en fackbok full med styckelånga meningar och branschspecifik terminologi. Jag läser snabbare om det är en feelgoodbok med simpel intrig än om det handlar om mikroplaster i haven.


Vi läser ju för vårt eget höga nöjes skull. Jag läser fort, men är noggrann och läser verkligen alla ord. Skulle jag börja skumma mer så skulle jag komma upp i hela andra volymer - men det kan jag inte se vitsen med.

Mias bonusfråga är "Vad längtar du efter just nu?". Mycket! Jag borde svara fred på jorden eller god hälsa men just exakt i denna stund svarar jag "Kardemummabulle, en kanna Kusmi-te, ett svårt korsord och ett tomt hus där jag kan vrida upp musiken på högsta volym".

Önskan till bokförlagen


En sak jag önskar mig av förlagen, då de skickar ut recensions-ex som man inte specifikt frågat efter eller bett om:
Snälla, ange en mejladress till den som ansvarar för utskicket och som ska hålla koll bokbloggarnas inlägg!

Jag vill gärna kunna skicka en länk, men vet sällan till vem. Alltför ofta får man ett papper med info om författaren, utgivningen och recensionsdatum men utan kontaktperson. (Faktum är att det gäller nog majoriteten av alla utskick.)

Det räcker inte med att underteckna med "Trevlig läsning önskar Jenny/Pernilla/Tove/Lukas/Johnny"! Jag vet inte hur många gånger jag har gått in på förlagens hemsidor och letat reda på marknadsansvarig och sedan fått höra "Tack, kul att du gillade boken, men det är inte JAG som ansvarar för utskicket" eller letat reda på Jenny/Pernilla/Tove/Lukas/Johnny och mejlat dem men fått veta att det är en särskild firma som skickar ut böcker för förlagets räkning och att de inte har någon som helst koll på vilka bloggare som mottagit recensions-ex.

Jag ser min text som en sorts återgäldande tjänst, ett tack för boken - oavsett om jag gillade den eller inte, oavsett om jag skrev något snällt eller inte.

måndag 2 april 2018

Offrens offer


Bokens titel: Offrens offer
Författare: Bo Svernström
Förlag: Albert Bonniers förlag, 2018
Antal sidor: 475

Jag kanske borde lugna mig med att skriva recensionen, tills jag hunnit smälta boken lite... Nu har jag alldeles nyss läst klart de 475 mycket lättlästa sidorna i denna debutroman - och vet inte riktigt vad jag ska tycka.

Inledningen är platt och får mig att kolla extra på omslaget för att säkerställa att det verkligen är en bok utgiven på ett av Nordens största förlag - inte en egenutgiven deckare.

Det börjar med ett snaskigt brott begånget i en lada i Rimbo, blod och hemskheter, avskurna kroppsdelar och poliser som spyr på löpande band. (Hela boken igenom kräks det väldigt mycket, så pass ofta att jag faktiskt blir riktigt road av det. I synnerhet som jag läste i en annan bok nyligen att folk oftast inte alls kräks när de hittar mördade människor...) Polisman och reporterkvinna introduceras givetvis i handlingen. Likaså en mördare som talar till oss i jag-form genom korta kapitel satta i kursiv stil - såklart...

Om man står ut med att boken inledningsvis känns som en dussindeckare, att den innehåller för många stavfel och att en skicklig redigerare borde hjälpt till med synonymer och omskrivningar, ja, då ska man se att det snart sker någon slags metamorfos.

Huvudpersonerna utvecklas, språket blir rikare, omgivningarna beskrivs mer levande, historien blir mer komplex. Faktiskt är precis allt bättre när man kommit en bit in i boken! I synnerhet är polismannen och reporterkvinnan intressanta när man får en inblick i deras respektive privatliv.

Halvvägs sker en extremt oväntad twist (som jag hade räknat ut långt tidigare) och i slutkapitlen kommer en till överraskning (som jag också hade begripit delar av). Aftonbladets recensent begrep tydligen inget alls och drar därför slutsatsen att ingen annan heller gör det, men jag tror knappast jag är unik. Jag har insett att det nog inte är så lätt att vara deckarförfattare och att lyckas lura läsarna, så det gör mig inget att vissa saker är uppenbara.

Vi får följa kommissarie Carl och hans två unga kollegor Jodie och Simon i deras jakt på en seriemördare som inte drar sig för att krossa, mosa, spika fast, brännskada och sprätta upp sina offer. En enorm fördel - inte för offren, men för mig som läsare - är att Carl inte verkar vara en alkoholiserad operaälskande kattägare som bor ensam i sitt orörda föräldrahem; han har familj och tycks vara hyfsat normal. Rättsläkarna och obducenterna är däremot som parodier på sig själva: de svarar bara på frågor om visst dna matchar upphittade kroppsvätskor, de glor på hårstrån och studerar likmaskar och är gravt socialt inkompetenta.

Kvällstidningsreportern Alexandra och hennes störige chef är intressanta att lära känna - där utvecklar författaren historien och vi får höra barndomsberättelser, äktenskapskrångel och bekymmer kring ungarna förutom arbetet på redaktionen. Extra stort plus för att vi inte får veta ett endaste dugg om Alexandras utseende. Ingenting! Kan inte minnas när jag senast läste en bok där man slapp få sig serverat hur kvinnans bröst, läppar eller hår ser ut. Allt hos Alexandra handlar om hennes roll som journalist eller mamma - aldrig om hennes utseende. Guldstjärna för det!

Omdöme: Sammantaget är det en spännande sträckläsning som man glatt tuggar i sig trots att det mesta är fullständigt orimligt, osannolikt och innehåller ett bisarrt övervåld.

Länk till boken på Adlibris: INBUNDEN.

Tack till förlaget för recensions-exet!