tisdag 13 februari 2018

Karriär i ondska


Bokens titel: Karriär i ondska
Författare: Robert Galbraith, pseudonym
Originalets titel: Career of Evil
Översättare: Charlotte Hjukström
Förlag: Månpocket, efter en överenskommelse med Wahlström & Widstrand, 2017
Antal sidor: 534

Jag har verkligen tyckt om böckerna om den enbente privatdetektiven Cormoran Strike och hans klipska assistent Robin som löser mordgåtor i London. Såg därför mycket fram emot att pocketversionen av den tredje boken i serien skulle komma ut - men nu är jag lite besviken när jag väl har läst...

Cormoran har en kärlekshistoria med den vackra Elin, Robin har ett långt förhållande med Matthew. Ingen av dem verkar alldeles bombsäker på att de valt rätt person i sina liv. Matthew har friat till Robin och planen är att de ska gifta sig till sommaren - frågan är bara om det verkligen är vad flickvännen vill, när hon känner efter.

Man ska väl förväntas längta efter att radarparet på detektivbyrån gör slut med sina respektive och istället blir ihop, men jag känner inte alls så, tycker att det duger utmärkt att de är arbetskompisar.

Boken inleds med att det kommer ett paket med ett människoben till Robin när hon sitter på jobbet. Sedan är jakten på en slug mördare förstås i full gång och koncentreras snabbt till tre av Strikes antagonister som kan tänkas vilja sabba för honom och hans verksamhet.

Några unga tjejer slaktas med machete och köttknivar på brutalast möjliga vis - och mördaren hackar av små troféer att spara för nöjes skull. Fingertoppar och öron och sånt...

Jag har stora problem med såna här historier. Hur sannolikt är det att man vill knivdöda en handfull kvinnor för njutnings skull och för tanken på en ljuv hämnd? De flesta av oss skulle nog bara kunna döda i självförsvar eller panik - eller möjligen för att skydda en älskad. Det blir på något vis löjligt med en ensam galning som dreglar vid blotta tanken på att få se en kvinna dö och som går runt med hennes kroppsdelar i jackfickan. Jag köper det inte. Det är för osannolikt och hur historien sedan vävs ihop är ännu märkligare.

Omdöme: Underhållning för stunden om man klarar av att ha överseende med en mördare som kallar sin sambo för "Det" och som är absurt hämndlysten. Och en evighetslång väntan (över femhundra sidor...) på att Robin och Matthew äntligen ska komma iväg till kyrkan för att gifta sig (som om man skulle bry sig det minsta.)

Länk till boken på Adlibris: POCKET och INBUNDEN.

Och ja, jag kommer såklart att läsa den fjärde boken när den väl finns på svensk pocket.

måndag 12 februari 2018

Tematrio: Snaskig, våldsam kärlek



Lyrans tematrio handlar om kärlek - men kanske inte i bokform, utan musik, konst, dans osv. Äsch, jag håller mig strikt till böcker ändå! Alla hjärtans dag ger jag inte mycket för, det är ett konstruerat firande som antagligen mest framkallar ångest hos folk.

Här är några kärlekshistorier som kanske inte är så söta:


En vampyrs bekännelse av Anne Rice - erotiskt och våldsamt och blodigt så det förslår, i en uppdiktad dåtid som känns äkta.


Den hemliga historien av Donna Tartt är en av de bästa böcker jag läst - men även den är erotisk, blodig, våldsam och smått verklighetsfrånvänd...


Wolf Hall av Hilary Mantel - nämen oj, den råkar också utspela sig långt tillbaka i tiden och vara närmast osannolik i alla sina (sanna!) turer med våldsamt hat och omättlig kärlek och hämnd och makt... En alldeles fantastisk bok, men inte det minsta romantisk.





Ahlströms snabbläsning

I helgen var det en intressant text i DN, där Kristofer Ahlström skriver om våndan att inte hinna läsa så många böcker som han skulle önska. Målet är 300 böcker på ett år, ungefär en bok om dagen.

Han filosoferar kring hur sjutton man ska orka och hinna det, när man samtidigt har ett heltidsjobb och när ens fritid kräver att man har diverse sociala konton att läsa och skriva i, och förväntas se en mängd halvdana avsnitt av en ny amerikansk serie på Netflix. Förutom att man ska träna och ha sex också...



Tja, det är lite knepigt att hinna allt. Jag håller med dig, Kristofer! Och det är sannerligen inte så enkelt som att säga "Det gäller att prioritera!". Ju mer jag funderar på det, desto värre tycker jag att det är att säga en sån sak.

Om man har prioriterat att få barn framför att avstå (vi förutsätter nu att man alls kan få barn) så betyder ju inte det att man alltid i alla lägen tycker att det är superkul att prioritera barnen framför läsningen - men man är illa tvungen. Simskolor, utvecklingssamtal, att laga en vettig middag och packa gympapåsar kanske inte alls är vad man har lust att göra, men det är tämligen nödvändigt.

Om man har prioriterat att starta eget framför att jobba som fast anställd på ett tryggt ställe dit man kan gå utan att känna att "idag måste jag tokprestera, annars får jag ingen lön den här månaden heller..." så kanske man kan slappna av på kvällen och sätta sig med en god bok, istället för att fortsätta jobba lite till innan man stupar i säng.

Att man tittar på teve någon gång betyder inte med automatik att man inte läser mycket.
Att man har Facebook, Instagram och Twitter betyder inte heller att man aldrig läser något annat än korta meddelanden illustrerade av mediokra foton.
Det är kanske inte heller alltid så självvalt, utan något man förväntas göra - i sitt arbete eller i en roll man har på fritiden eller i en ideell organisation.

Kristofer Ahlström provar diverse tjänster som kan sammanfatta böcker eller hjälpa en att snabbläsa dem. Han är inte så imponerad. Själv undrar jag om det verkligen är viktigare att läsa många böcker än att försjunka i dem, ta till sig dem, njuta av dem, hinna notera ordval och kunna upptäcka även allt det där som inte skrivs rakt ut.

Artikeln avrundas med:
"Jag har redan börjat tänka på dem (böckerna, min anm.) som något att fly ifrån istället för att fly in i; inget man ska njuta av utan något man ska ha avklarat."

"Deltagarna i världsmästerskapet i snabbläsning läser mellan ett tusen och två tusen ord i minuten men förstår bara hälften av vad de tar in. Om man har sett ett ord utan att förstå det - har man då ens läst?"

Ja, det kan man verkligen fråga sig.

onsdag 7 februari 2018

Tjoho! Bokrea!

Äntligen dags för bokrean igen! Jag jobbar massor just nu och har inte riktigt tid med något annat, men jag ska banne mig unna mig en stunds bläddrande i kataloger och surfande på internetbokhandlarna nu. Högst upp på önskelistan står nog denna: