fredag 18 maj 2018

Sommarboken


Bokens titel: Sommarboken
Författare: Tove Jansson
Förlag: Bonnier Pocket, 2014
Antal sidor: 187

Nu ska jag använda en klyscha, trots att det bär mig emot: det här är en pärla! En tunn, lättläst, kort roman. En klassiker - utkom första gången våren 1972 - som innehåller underbara illustrationer av författaren själv.

Jag har knappt läst något av Tove Jansson. Gillar inte Mumintrollen eftersom jag såg dem på teve när jag var barn och blev rädd för de stora vita trollen som pratade så konstigt och betedde sig ännu konstigare. Mamma köpte "Vem ska trösta Knyttet?" men den tyckte jag ännu mindre om.

Illustrationerna däremot - åååh. Tove Jansson var en makalöst begåvad konstnär! Jag har alltid älskat hennes fina teckningar. Men böckerna lät jag alltså bli.

"Sommarboken" består av ett tjugotal kapitel, trots att den inte ens är tvåhundra sidor. Det känns som att vartenda ord har vägts på våg. Historierna är fragment av en sommar som är farmors sista tillsammans med lilla sondottern Sophia, sex år. De bor på en ö i Finska viken under sommarhalvåret. I bakgrunden finns en man - Sophias pappa, farmors son - men han märks inte mycket av, mer än att han sköter praktiska saker.

Farmor är kärv och kärleksfull. Hon kan båda snäsa åt flickan och vara oändligt omtänksam. Sophia kan vara lite trulig, men är aldrig långsint. Tillsammans är de ett egensinnigt par med två kavata människor i början och i slutet av sin levnad. De lever lite i en bubbla, det finns inga grannar och nästan ingen kommer på besök. Utanför ligger det stora havet.

Det är en underbar bok och jag måste rikta ett tack till bokklubbsväninnan som valde den. Nu förstår jag varför den räknas som en klassiker. Jag föreställer mig att Tove Jansson valde orden med omsorg och sedan satt och finputsade på varenda mening under lång tid innan hon blev klar. En pärla, som sagt!

Omdöme: Kärleken mellan farmor och barnbarn, kärleken till livet och litegrann längtan efter döden, underfundiga funderingar kring årstider och livscykler. Torr humor och stor värme!

torsdag 17 maj 2018

Helgfrågan: Hur länge har jag bloggat?

Grattis till Anna på "...och dagarna går", vars blogg fyllde åtta år häromdagen - en av de bokbloggar jag följt längst. Mias helgfråga denna vecka gäller just detta: hur länge har vi bloggat?


Här schaktar man inför bygget av vår lilla stuga.

Den första bloggen, 2003, var den jag gjorde då jag var byggherre för vårt landställe i Kungsbacka. Skitful, rent ut sagt (bloggen alltså, inte huset...) Det var knepigt att blogga då - lite som en hemsida där ingenting fungerade.

--


Ett av mina barn tittar in i ruinerna av det taxigarage som vi rev 
för att kunna bygga mitt egenritade drömhus...


Det nya huset växer fram!

Sedan hade jag en ny blogg 2008 - 2010 när jag hade ritat vårt hus - det vi bor i nu - och var byggherre för det bygget också. Det var en fantastisk och hemsk tid på samma gång av anledningar som jag inte vill gå in på här. Bloggen var mitt sätt att dokumentera bygget men också en chans för släkten på västkusten att se vad som hände här utanför Stockholm.

--


Valpen har just kommit hem och är förstås inte rumsren än (därav golvmoppen).

Samtidigt som huset stod klart hade vi tingat en valp - och det är klart att han skulle få en egen blogg! Så hunden, som fick det litterära namnet Frodo, hade en egen blogg och den var lösenordsskyddad för att jag skulle kunna skriva vad som helst. Jag lade ner bloggen när Frodo dog en mycket hastig, oväntad och plågsam död förrförra våren. Den finns kvar men jag klarar inte av att gå in på den.

--


Den nuvarande hunden har också en egen blogg eftersom hennes uppfödare gärna ville det. Där skriver jag inget alls, tappade lusten då Frodo dog, men det finns fina bilder. Här är den fotobloggen, om någon är intresserad.

--


Min vänsterarm med mitt SigtunaLitteraturfestival-armband - 
när jag verkligen kände mig som en bokbloggare.

Och så är det bokbloggen, då! "Boktanken" började 2011, men då lade jag mest ut evighetslånga inlägg om böcker jag läst. Inte förrän 2015 började jag på allvar blogga för att NÅ UT och för att interagera med andra bloggare, med förlag, med författare, med andra bokälskare.

Tack, alla ni som orkade läsa det här och som orkar läsa de andra inläggen också. Utan er skulle jag inte orka fortsätta!




tisdag 15 maj 2018

Skratta åt snuskromantik


Observera isbjörnen som närmar sig kärleksparet. Kanske undrar den varför den snygge mannen står naken utomhus - endast invirad i isbjörnens kompis päls? (Notera också de gorilla-lika fingrarna i underlig vinkel som kramar bruttans ena axel...)


Jag skaffade ju Instagram för inte så himla länge sedan, som ett led i min marknadsföring och ett sätt att lära mig mer om sånt mina kunder behöver. Jag följer flera bokbloggare, förlag och författare där - men förstås också en massa fotografer, illustratörer och mina kompisar.

Men nu ska jag berätta om ett Instagram-konto som jag hittade av en slump och som är helt underbart: page100romance. Alltså, det är en total mardröm ur jämlikhets- och genusperspektiv, det är förlegat, idiotiskt, förjävligt på en massa vis. Dessutom fult, rent estetiskt.

Och snuskigt. Det är ingen hejd på sexbeskrivningarna och liknelserna. Jag skulle aldrig vilja läsa dem högt!

Men vad ÄR det här, då? Jo, en människa (Kerry) som fotograferar omslag till gamla romantiska böcker (harlekinstuket) där alla har fladdrande långt hår, uppknäppta kläder, lystna blickar, svällande bröstmuskler och toppiga tuttar. Hon bläddrar sedan till sidan 100 och skriver ner ett stycke därifrån. Jag ska erkänna, att det är så roligt så jag skrattar högt!

Det verkar som att man har sex i varenda bok, åtminstone på sidan etthundra. Hysteriskt kul avbrott i arbetsdagen när Kerrys inlägg kommer upp i mitt Instagram-flöde. Trots att jag på ett sätt tycker det här är totalt motbjudande, är jag väldigt road. Plus att med tanke på alla andra strömningar som går ut på att skyffla in kvinnor i ett mörkt hörn så är det skönt att de här harlekindamerna inte gör annat än ligger med både främlingar och kärlekar på löpande band.


"When I was about fourteen... I, ah... started maturing, you know", Acadiana shrugged, blushing.
"Yes, I know", Jonas smiled. "I can see that you matured quite well."



"Angela had no need to wait for that piercing instant of pleasure when he entered her,
for he´d never left."


"Touching his tight, lean buttock made her quiver with a strange seeping warmth
in spite of the cold water."



måndag 14 maj 2018

Tematrio: Hetta

Lyran gillar inte när det blir för varmt. Det gör inte jag heller, har aldrig någonsin gjort. Folk tycker inte jag är klok men på allvar föredrar jag vår och höst framför sommarvärme.

Tre böcker om hetta? Jag tänker förstås på "Hetta" av Jane Harper, som jag ännu inte läst - så den kan jag inte tipsa om. Här kommer mina varma böcker:



Klassikern "Bonjour tristesse" av Francoise Sagan, där man nakenbadar i Medelhavet, flirtar med snygga unga män och hämnas gruvligt på sin nya styvmor - alla dessa saker som man aldrig skulle gjort hemma i Paris under skolterminen men som minsann sker i gassande solsken nere vid havet...


En bokklubbsbok: "Bränd" av Lee Child. Jag har inte läst någon av de kanske tjugo titlarna som kom innan eller efter denna - men det gjorde inget. Precis som värdinnan utlovat var det actionfylld spänning för stunden, underhållning där en livs levande Rambo kombinerat med Action Man och lite Ken-docka springer omkring och eliminerar skurkar och belägrar snygga kvinnor. Titeln syftar på något som har att göra med en nedskjuten militärhelikopter över Vietnam på 70-talet, kan jag säga utan att avslöja för mycket.


Ungdomsboken som jag slukade! "Eld" av Mats Strandberg och Sara Bergmark Elfgren kan visserligen inte läsas utan att man även läser "Cirkeln", men jag tar i alla fall med den i tematrion för den är så himla bra.

måndag 7 maj 2018

Tematrio: Margareta!

Variationer på Margaret, Maggie, Meg, Margareta är uppgiften i veckans tematrio hos Lyrans Noblesser. Jag hoppar över författarna, för det känns lite lätt att säga Margaret Atwood och Margaret Drabble och försöker komma ihåg huvudpersoner som heter något Margareta-aktigt..


Den första jag kommer att tänka på är Meg i "En nypa salt". Hon heter egentligen Nutmeg (Muskotnöt). En väldigt rar feel-good som jag tyckte mycket om!


Sedan väljer jag Greta i "Låt vargarna komma", en fin historia om syskonkärlek och rivalitet - men också om den förödande AIDS-epidemin som på 80-talet beskrevs som en modern digerdöd.


Foto: Brad Verter. Förstautgåva från 1967. Bild hämtad från Wikipedia.

Slutligen får jag krypa in under ett stenblock och skämmas, för jag tipsar om en klassiker som jag har i bokhyllan och som jag förstås borde ha läst men... Nämligen Margarita som rimligen borde figurera i Mästaren och Margarita. (Frågan är om tematrio-reglerna tillåter tips från bloggare som inte vet vad de pratar om?!)




Den inte särskilt behagliga uppgiften att rädda Akademien...

Om man orkar - och om man är alldeles väldigt intresserad av Akademien - kan man läsa en dansk litteraturmänniskas passionerade försvar av Horace Engdahl i Expressen idag.

Själv höll jag på att storkna efter några få stycken. Orkade faktiskt inte ta mig igenom hela texten eftersom det är mig helt egalt hur den här kvinnan lärde känna Horace och precis hur fantastisk hon anser att han är.

I princip sympatiserar jag med att man inte helt oreflekterat ska ta sida i något man inte själv är direkt inblandad i; vi vet inte allt om hur de här hemliga akademiledamöterna har betett sig mot varann och mot utomstående.

Men jag känner mig inte skyldig till att ha idoliserat Sara Danius eller smutskastat Horace Engdahl; jag tycker bara att det är förbannat unket att man kan försvara Katarina Frostensson och hennes make efter att de tjänat pengar på sin kulturscen, efter att de (vad det tycks) har läckt ut litteraturpristagare vid ett flertal tillfällen trots att det ska omgärdas av så löjligt stor sekretess och - främst: att man inte satt stopp för övergrepp som tycks ha pågått mot kvinnor i några decennier i Akademiens omedelbara närhet.

Då spelar det ingen roll om Horace är en skicklig författare och genomtrevlig att umgås med; han och resten av gänget får finna sig i att kritiseras för vad de gjort och vad de underlåtit att göra.



Här är länken till Expressen. Så här inleds försvarstalet:

"Därför tycks det vara dags att ge en motbild till den smutskastningskampanj som har förföljt Engdahl sedan han åtog sig den inte särskilt behagliga uppgiften att hålla fast vid principerna och inte låta mediestormen diktera Svenska Akademiens beslut kring den nuvarande krisen.

Med andra ord: åtog sig att gå i bräschen för att lyfta fram demokratiska rättsprinciper när det gällde domen över en annan akademiledamot: Katarina Frostenson."

Språkcaféet


Jag skrev någon gång i vintras om att jag är med i ett språkcafé på bibblan här i förorten. Vi är på pappret många som engagerat oss men i praktiken är vi knappt tio som turas om att gå dit på tisdagskvällarna.

Grundtanken var att det skulle vara helt ideellt och att man inte skulle behöva binda sig. Det finns ju massor av liknande aktiviteter, men de drivs av Röda korset eller andra grupper som kräver en viss "volontärutbildning" (!) och som dessutom förutsätter att man har lust att boka upp sig för kanske tre timmar i veckan i ett halvår. Det är helt orimligt för oss som har arbete och familj!

Vi är en tämligen homogen grupp får man nog säga: vita svenska medelålders kvinnor med heltidsarbeten och stor vana av föreningsliv. En av kvinnorna har satt upp ett digitalt system där man anmäler sig för så många tisdagskvällar som man vill vara med på. Vi har sagt att vi ska vara tre svensktalande vid varje tillfälle. Man kan gå dit varenda tisdag eller en enda gång, det gör man som man vill.

Biblioteket har meröppet, som de så fint kallar det. Det innebär att det inte finns någon bemanning men vi som har meröppetkort kan ta oss in. Perfekt! Bibliotek är bra ställen att sitta och samtala på, när det inte är några andra där som man kan störa.


Våra gäster har huvudsakligen varit män - bara någon enstaka kvinna - och påtagligt ofta är de antingen unga afghanska killar eller medelålders familjefäder från Syrien eller länder därikring.

Besökarna är mycket ambitiösa. De frågar mycket, vill ibland ha hjälp med läxor, undrar ofta rent språkliga och grammatiska saker. De övar sig på att prata och tillrättavisar varandra om någon börjar prata arabiska (eller vilka språk de nu talar). De flesta verkar gå på SFI men dessutom besöka så många såna här grupper som möjligt, oavsett om det är kyrkan, kommunen eller frivilligorganisationer som arrangerar.

Någon gång hade vi en ung man där som förlorat hela sin familj på Medelhavet, en annan gång som jag nog aldrig någonsin kommer att glömma satt en utmärglad ung man intill mig och kämpade för att inte gråta när han försökte berätta att hans bebis spolats överbord under resan över havet men att hans hustru klarat sig och nu hade de just fått ett till barn (men han orkade inte ens le när han pratade om det nya barnet...).

Andra gånger har vi skrattat massor och inte ens närmat oss de hemskheter som gästerna varit med om. Vi har uttryckligen försökt se detta som en chans att träffa svenska grannar, inte gå i terapi eller tro att vi är en myndighet som hjälper till med blanketter. Vi bjuder på fika och försöker ha en helt vanlig, trevlig pratstund.


Jag frågade er om tips på vad man kan prata om när de nyanlända pratar så väldigt dålig svenska - och det här är vad jag kommit fram till fungerar:

1. Fotboll. Fotboll. Fotboll. Alla kan något om fotboll oavsett varifrån man kommer.
2. Andra konstiga sporter - som ishockey i Sverige och cricket i Pakistan.
3. Mat! Vi har pratat enormt mycket om mat. Det är också tacksamt att jämföra matvanor och ingredienser: hur mycket godare avocadon är i Syrien och hur fantastisk fisk man kan fånga i Sverige.
4. Boende: vad heter rummen och vad använder man dem till, hur möblerar man dem? Varför heter det vardagsrum och förråd, till exempel, och varför sover svenska barn i varsitt rum?


söndag 6 maj 2018

Hemma hela sommaren


Bokens titel: Hemma hela sommaren
Författare: Elin Johansson
Illustratör: Ellen Ekman
Förlag: Rabén & Sjörgren, 2018
Antal sidor: 28

Jag var - som jag skrev i ett blogginlägg förra veckan - på bokfrukost på Rabén & Sjögren och fick träffa många inspirerande författare. Orkade inte skriva klart hela inlägget, men de som jag nämnde på slutet och inte hann ägna någon uppmärksamhet åt, var ju just duon Elin Johansson och Ellen Ekman (samt Katarina Wennstam, men det får jag skriva om någon annan gång...)

Förra året utkom deras bok om hur det är att leva i en liten familj med ansträngd ekonomi där barnbidraget är bokstavligt talat livsviktigt. En mamma och hennes (könlösa) barn i förskoleålder handlade det om - och nu återkommer de i en ny berättelse: hur det är då "alla andra" ska åka till Kolmården, Legoland eller hela vägen till Thailand på semestern, men själv har man inte ha råd med något alls.

Det här är en fullständigt underbar bok, för det är inte på något vis synd om barnet. Så här ser det här barnets liv ut, punkt slut, inget mer med det. Ingen snyfthistoria, utan bara ett krasst konstaterande att alla har faktiskt inte råd.

Det pratas inte alls om klass, kön, socioekonomiska faktorer, lågbetalda yrken, skilsmässofamiljer, utanförskapsområden. Jag älskar det! Önskar det hade funnits såna här underbara barnböcker när jag var liten, som avdramatiserar detta med att inte ha råd, inte ha pengar till allt man önskar.

Det är avslutning och man äter tårta på gården:
-Jag ska till Legoland, säger Sixten.
-Så roligt, säger fröken.
-Jag ska till Thailand, säger Sara.
-Så härligt, säger fröken.
-Vi ska på safari, säger jag.
-Så spännande, säger fröken och tittar på mamma, vart då? Men mamma har satt i halsen och hostar så hon inte kan svara.

Mitt absoluta favoritställe i boken är det här, för det är så tydligt och subtilt på samma gång:
Mamman och barnet är på loppis, barnet har fått lite småpengar och köpt en bok om vilda djur, mamman köper inget alls.
"Bredvid bordet, där tanten som tar betalt sitter, står en frysbox. Jag tittar på mamma. Mamma skakar på huvudet.
-Vet ni, säger tanten då, och så berättar hon att hon har beställt ny glass som ska komma efter lunch. Det finns inte plats för den gamla.
-Ta varsin är ni bussiga, säger hon, ta två om ni vill."

Som sagt, en underbar bok om hur bra det minsann går att fira semester på hemmaplan och hur roligt man kan ha även utan en resa utomlands.

Tack för recensions-exet!


lördag 5 maj 2018

Djuren i skogen


Bokens titel: Rakel & Reza Räv
Bokens titel: Rut & Rocky Rådjur
Bokens titel: Harry & Härta Hare
Bokens titel. Elton & Ekis Ekorre
Författare: Sarah Sheppard
Illustratör: Sarah Sheppard
Förlag: Rabén & Sjögren
Antal sidor: 28 (tror jag)

Jag vill varmt rekommendera de här fyra faktaböckerna som är långt mycket mer underhållande än genomsnittet.

Böcker om djur i svensk natur finns det gott om. Då får man se hur mamma, pappa och unge ser ut och vad de äter. Har man tur får man se ett tassavtryck! Sarah Sheppards böcker är otroligt mycket mer än så och med en humoristisk ton.

Till mina mullebarn köpte jag böckerna om ekorrar, harar, rådjur och rävar. De vanligaste däggdjuren i svenska skogar (älg, bäver och grävling önskar jag mig, Sarah, om du läser det här!). Egentligen kan jag all fakta som bjuds, men det är så otroligt roligt presenterat så jag tycker det är kul att bläddra i böckerna tillsammans med barnen.

Som ett komplement till serien har det utkommit "jag-lär-mig-räkna/stava/läsa/pyssla"-häften men jag nöjer mig med de kvadratiska små, behändiga faktaböckerna. Nu ska jag försöka få råd att köpa "Djuren i skogen: Vinterboken" där man ser hur alla djur överlever snö och kyla - den tror jag kan vara toppen att läsa med barnen!

torsdag 3 maj 2018

Helgfrågan: Hur svårt kan det vara att lämna en rad?!

Mias bokhörna funderar på det där med kommentarer på bokbloggar. "Är det viktigt att kommentera?" undrar hon.

Har man en öppen blogg så är det väl klart att kommer att finnas många anonyma läsare, det får man räkna med. En del kanske bara googlat på en specifik bok, läser om den och hoppar vidare i cyberrymden. Det tycker jag man får respektera.

En del kanske är förlagsfolk eller författare som kollar in - inte för nöjes skull, privat, utan i jobbet. Då kanske man inte kan förvänta sig kommentarer heller. Jag har förstått att det kanske inte ens är önskvärt - men det kan man ha olika åsikter om.


Bilden har inget med något att göra. Förra årets körsbärsblom, bara.


Sedan är det väl massor av gånger man inte har något vettigt att säga. Åtminstone om jag ska döma efter hur jag själv är...

Kanske går jag in på en blogg som jag gillar, läser inlägget och inser att jag omöjligt kan tycka något alls: det kan vara en bok som ingår i en serie (händer exempelvis ofta när jag läser MsHisingen, en superbra blogg men där jag nästan aldrig kommenterar för jag har inget att säga).

Eller där jag känner mig allmänt obildad och icke-beläst (som när jag läser Ugglan & boken eller Hermia says - jag skäms för att erkänna att jag läser dem väldigt ofta men inte tycker att jag har något att tillföra). Jag passar på att be om ursäkt! Det är inte min mening att tassa in och förbättra er besöksstatistik men aldrig lämna en kommentar.

Det kan också vara så att jag tänker att jag alltid tenderar att vara ett halvår efter alla andra. Som Johannas deckarhörna och Just nu- just här som alltid har så bisarrt bra koll på vilka böcker som ska komma ut om 4-5 månader och som läser recensions-ex som jag knappt trodde var släppta än. Då är det inte lätt att skriva något annat än "Å, den här är jag också sugen på att läsa - om ett år när det kommit som pocketbok!". Jag ber härmed om ursäkt till er med, jag läser vartenda inlägg ni gör men det ser ni ju inte...

Jag ÄLSKAR att få kommentarer på min bokblogg! Och jag jobbar hårt på att vara givmild tillbaka, men som ni ser så är jag rätt dålig på det.

--

Mia undrar också vad vi läser just nu. Jag har just börjat på "Vi mot er" av Fredrik Backman samt "Ormen i Essex" av Sarah Perry. Båda är bra så här långt!

tisdag 1 maj 2018

Redan maj!



Häggarna är enorma
bländar mitt på dagen
bedövar i skymningen.
Och en natt blandar den med syrenen försommarens
starkaste drog.

Göran Greider

--

Brännboll på gräsplanen
och några är uttråkade medan andra slår i ursinne.
Men ropen ekar som livstider
genom den solkalla majmorgonen.

Göran Greider

--




Lätta silverskyar simma
I den ljumma rymden drivna
Solen sänder genom dimma
Milda strålar, floromgivna.

Insjöns dyning smyger sakta
Intill strandens vilostad;
Att i spegeln sig betrakta
Tvagna som av arlabad,
Röra sig de späda blad.

Carl Snoilsky

--

Häggen tänker slå ut
Ljuset matar ögonen
i vita register.
Natt som dag.
De små roddbåtarna
rör sig på sjön.
Döden gapar.

Vit parfym.
Den sänder
de andra in i döden.
Häggen slår ut.
Dagen rör sig medsols
hela tiden
Men försvinner ibland

Ann Jäderlund

--




Maj, denna lysande månad,
frisk som en klunk källvatten,
mjuk som en barrstig,
kort som en blinkning.

Bengt Berg

torsdag 26 april 2018

Bokfrukost på Rabén och Sjögren


Imorse var jag på författarfrukost på Rabén och Sjögren - faktiskt en oväntat trevlig, intressant och välarrangerad frukostträff!

Jag blev så imponerad av hur bra alla var på att prata entusiastiskt om sina böcker och hur sinsemellan olika de var, vilket gjorde det hela mycket omväxlande och engagerande för oss som satt och lyssnade. Riktigt roligt var det, och jag fick upp ögonen för flera böcker som jag nog inte annars skulle brytt mig om.

--

Henrik Fexeus berättade om sin ungdomsserie - jag har inte läst den första boken och nu var det den andra han mest pratade om, men jag hade god lust att gå hem och läsa båda två på stört! Bara tanken på ett underjordiskt Stockholm och en värld som återskapar sig hela tiden...

Jenny Jägerfeld berättade om sin nya bok, där 12-åriga huvudpersonen kämpar med mantrat "glad och normal, glad och normal, glad och normal" efter att hennes deprimerade mamma tagit livet av sig. Också en bok jag blev intresserad av!

Christina Wahldén berättade om hur hon velat göra en bok där unga flickor i ett särskilt utsatt område är hjältinnor. Som jag förstod det så är huvudpersonen tjej, mörk och muslim - och vill bli polis när hon blir stor. Alltså startar hon en sorts Mma Ramotswes detektivbyrå, men i en svensk förort, och får riktigt knepiga fall att lösa. Arrangerade äktenskap med minderåriga, till exempel... Författaren verkade verkligen brinna för det här och det jag blev smittad av hennes entusiasm.

Lisa Bjärbo berättade om dagdrömmar och hur man gör en barnbok om vad mammor minsann kan drömma om - utan att för den skull fokusera på sånt som att gå ner fem kilo eller ta ett glas rödvin med tjejkompisarna. Jag gillade verkligen hennes presentation och själva tanken, men måste erkänna att boken som sådan inte lockade mig.

Lisa hann också i all hast nämna sin ungdomsbok, som jag däremot gärna skulle läsa. Om en ung tjej med sociala fobier som kastas in i ett helt nytt sammanhang där inget är bekant.

Sedan var det en barnboksduo som man lätt kunde bli förälskad i och en Katarina Wennstam som jag läst precis allt av - men det får jag berätta om imorgon, för nu måste jag göra klart en presentation till jobbet!

tisdag 24 april 2018

Sommarkänsla


Bokklubben läser Tove Janssons "Sommarboken", med fantastisk känsla för havet, naturen och stillheten på en skärgårdsö. Jag får skriva en recension i helgen, har för vana att inte skriva mina åsikter här innan vår träff har varit.

Den här veckan och förra har mest handlat om just "Sommarboken" och fortsättningen på Björnstad ("Vi mot er") och att läsa korr på kunders företagspresentationer. Det är allt jag hinner just nu.

Bilden är tagen på vårt landställe i somras.

torsdag 19 april 2018

Helgfrågan: Om Akademien

Jag har försökt hänga med i turerna kring Svenska Akademien och har en hel del åsikter om det hela, men ganska ostrukturerade och ogenomtänkta, mest bara känslomässiga sådana. Mias bokhörna undrar i Helgfrågan vad vi tycker.

Det ena är att man inte med automatik bör avfärda folk för att de är äldre, eller ens lastgamla. Det är inget som säger att en 45-åring har fler idéer, jobbar hårdare eller är bättre än en 85-åring.

Men ändå... När en majoritet av ledamöterna är en bra bit över sjuttio år och många av dessa även äldre än åttio då tycker jag nog ändå att det är en sned åldersfördelning. Likväl som man behöver erfarenhet, livsvisdom och att ha hunnit vara med om mycket behöver man nya tankar, nya impulser och moderna kunskaper.

Det är märkligt med en samling där man sitter på livstid och där fyrtioåringar är småglin.


Göran Malmqvist fyller 94 år nu i sommar. Ja, ni läste rätt.

Någon - kan det ha varit Leif GW Persson? - sa något om att de här äldre strider med näbbar och klor för att få vara kvar just för att de inte har något annat jobb, inte har någon annan inkomst, inte säljer böcker längre och inte är efterfrågade numera.

Däremot har de gratis bostäder, gratis middagar, gratis allt möjligt. (Det här är bara hörsägen från min sida, jag vet faktiskt inte alls vilka förmåner ledamöterna har.) Klart som tusan att man vill ha kvar de privilegierna om man vet att man är för gammal för att hitta på något nytt under återstoden av ens liv!

Jag tror faktiskt att mycket av det här handlar om just det: överlevnad.

Prestige, makt och anseende. Du vill vara kvar i den akademiska världen där du är beundrad! Du är ett namn, du har förmåner som andra människor bara kan drömma om - och på livstid. Någon idiot försöker förnya och du ser hur din värld rämnar. Klart du kämpar emot!

Jag tror inte det primärt handlar om att Sara Danius är kvinna. Jag tror att det handlar om att hon käftade emot, ändrade, stuvade om, öppnade fönstren på vid gavel och släppte in lite frisk luft.

Men vad vet jag?

Några män stod helt klart på hennes sida, äcklades av besluten kring Frostenssons make, ville inte vara med om att sopa skiten under mattan. Det handlade nog inte heller om att de är män - det handlade nog snarare om att de är MODERNA män (tänker jag, men åter igen: vad vet jag?).

De har yrkesverksamma år framför sig, de ger ut böcker som säljer, de är efterfrågade talare och lärare och vet att de mycket väl klarar sig utan Akademien - så de vågar följa sina värderingar och lita på sin moral. De kan ta avstånd från dinosaurierna som kämpar för överlevnad - eller som vägrar släppa sin maktposition!

Heder till de män och kvinnor - de människor! - som ville diskutera sexövergrepp, vänskapskorruption, nobelprisläckor och bidrag till de egna. Förskräckligt att de inte allihop tyckte det var nödvändigt.

---

Mia undrar över vårt favoritplagg, apropå knytblusar. Mitt favoritplagg är en hiskeligt dyr kofta från Ullfrotté (numera Woolpower) i Östersund, men eftersom jag använder den varenda dag året om så får jag ju erkänna att jag fått bra valuta för pengarna.

Sval i värme, men väldigt varm i kyla. Året runt har jag på mig min svarta, älskade "Full Zip Jacket, 600-gramsullfrotté" med krage och med muddar som har tumgrepp
:


Ullfrottés hemsida.


onsdag 18 april 2018

En grinig redigerare

På förekommen anledning:

Jag läser en hel del böcker, mestadels skönlitteratur för vuxna, men även fackböcker inom olika genrer. Mer sällan barn- och ungdomsböcker, även om det förekommer.

De allra flesta böckerna är från Albert Bonniers förlag eller Norstedts eller från förlag som är knutna till dem. Många är från andra svenska förlag också, som Bookmark, Lind & c:o, Historiska media... En hel drös är från småförlag eller egenutgivna (eller från gamla förlag som är nerlagda nu).

Visst syns skillnader mellan förlagen, det går inte att bortse ifrån. Papperskvalitet, omslagsdesign, korrekturläsning, en skicklig redaktör. Vad man kostar på slutprodukten.


Jag stör mig på stavfel, så är det bara. Felstavade ord borde inte förekomma så ofta som de gör.

Jag stör mig på inkonsekvenser också - exempelvis om man ibland skriver dialoger med ett inledande pratminus och ibland med citationstecken.
-Det är sjukt störande med inkonsekvens
"Jag håller med!"

Jag stör mig på upprepningar om de kommer för tätt och inte fyller en särskild, repetitiv funktion. Min svenskalärare på högstadiet (kan se honom framför mig även om jag glömt hans namn just nu...) skulle blivit tokig om han sett hur dåliga en del författare är på att hitta synonymer!

Jag stör mig på fel i handlingen, som antagligen oftast beror på att författaren ändrat i texten och sedan missar att justera även på andra ställen.
Folk som kliver in i ett rum när de redan är där.
Folk som får ett förnamn som skiljer sig från det de haft i resten av boken.
Folk som har på sig ett klädesplagg när de i förra stycket hade ett annat.
Folk som refererar till ett teveprogram som inte hade börjat sändas när boken utspelar sig.

Det här händer ganska ofta. Inte så konstigt om man betänker att ett ambitiöst manus på många hundra sidor ska bantas ner eller ändras i - då är det svårt att ha koll på exakt alla ställen som förändringen påverkar. Men ändå.

Jag har fått flera kommentarer från folk som tycker att det inte hör hemma i en bokrecension att nämna sånt, eller att det är taskigt mot författaren, eller att det inte har med boken att göra egentligen. Även flera författare som blivit ledsna över mina påpekanden. Det var ju inte min mening!

Jag skriver fritt (och fel och inkonsekvent!) här på min blogg, men i mitt vardagsliv är jag en gnetig, petig redigerare som läser kundernas texter och går lös med digital rödpenna på det mesta.

Jag anser att förlagen borde ge sina författares alster den omvårdnaden också. Och det har INGET ALLS att göra med om boken som sådan är bra! Jag kan tycka att en roman är alldeles, alldeles underbar men har svårt att hålla tyst om det språkliga när jag ska sammanfatta.

Kära alla författare: fokusera på att jag oftast läst och tyckt om er bok och beundrar er omåttligt för att ni ens VÅGAR ge ut en bok utan att gömma er bakom en pseudonym. All tid ni lagt ner, alla intriger ni tänkt ut, alla budskap ni vill skicka. Det här är snarast riktat mot förlagen, som borde vara noggranna med genomläsningen.

(Böckerna i inlägget är valda enbart utifrån att de är fotade mot svart bakgrund, inget annat.)

tisdag 17 april 2018

Olyckan


Bokens titel: Olyckan
Författare: C. L. Taylor
Originalets titel: The Accident
Översättare: Fredrika Spindler
Förlag: Lind & c:o, 2018
Antal sidor: 326

Hemmafrun Sue är i fyrtioårsåldern och bor med sin make parlamentsledamoten Brian nära London. Tillsammans har de den 15-åriga dottern Charlotte och i familjen ingår även Brians utflyttade son Oliver samt en älskad golden retriever. När romanen startar har familjen just kastats in i totalt kaos efter att Charlotte blivit påkörd av en buss och hamnat i koma. Hon ligger på sjukhus och trots att det inte finns några fysiska skador som hindrar henne från att vakna upp, så är hon helt borta.

Föräldrarna spekulerar i vad som hänt. Brian tror att det var en olycka; att Charlotte inte såg sig för när hon gick ut i gatan, att hon snubblade, att hon tittade på sin mobil, att hon skulle rädda ett gulligt djur. Sue däremot misstänker att dottern tog ett kliv ut framför bussen med flit, för att avsluta sitt liv.

Sue har nämligen hittat Charlottes dagbok som ger vissa luddiga ledtrådar om att hon är jagad, inte vill leva, är utsatt för press...

Boken är spännande skriven trots att man har god lust att smacka till Sue emellanåt, eftersom hon är så förbannat fixerad vid den destruktive kvinnomisshandlande pojkvän som hon flydde ifrån för tjugo år sedan - och för att hon gör så dumma grejer så det skulle platsa i någon av "Scream"-filmerna (tänk: ung idiot går in i tomt hus där mördaren smyger omkring med blodig machete).

Det här är ingen deckare och det förekommer inga poliser. Det är en rysare i psykologisk mening, eftersom man undrar om Sue har rätt i sina antaganden (det vore hemskt!) eller om hon är komplett galen själv och borde spärras in.

Hur mycket vet vi egentligen om vad våra tonåringar gör? Sue letar reda på dotterns tjejkompisar och pojkvänner, sexpartners hon inte visste existerade och lärare som hon tycker är mystiska. Samtidigt får hon ruggigt obehagliga souvenirer hem till sig själv, sånt som bara hon och galningen till ex-fästman kan känna till - så ingen annan tror henne.

Omdöme: Om någon frågar mig om ett år, så kommer jag antagligen att ha vaga minnen av denna bok. Den är inte märkvärdig men den är spännande och jag sträckläste den med nöje.

Länk till boken på Adlibris: INBUNDEN och POCKET

måndag 16 april 2018

Tematrio: Sara!


Tyckte denna knytblus såg så elegant och lyxig ut - men den är tydligen från Ellos,
som väl är en lågpriskedja?!

Det här var knepigt! Jag var tvungen att gå och kolla i hela den stora bokhyllan med skönlitteratur och granska bokryggarna för att hitta tre böcker vars författare heter Sara. Lyrans tematrio handlar nämligen om Sara denna vecka, såklart med Akademien i åtanke.

Öppnade mängder av romaner eftersom jag tänkte "jamen DEN HÄR innehåller kanske en Sara?" - men det var det ingen som gjorde.

Jag valde ut dessa tre ur min bokhylla:


Sarah Waters "Främlingen i huset"


Sara Winmans "När gud var en kanin"


och Sara Kadefors "Borta bäst". Alla tre är läsvärda!


Det sjunde rummet


Bokens titel: Det sjunde rummet
Författare: Erika Svernström
Förlag: Idus förlag, 2017
Antal sidor: 250

Detta är en kapitelbok för unga läsare; alltså inget som brukar förekomma på bloggen i vanliga fall. Jag blev erbjuden ett recensions-ex och tackade ja för min lilla medbloggerskas räkning - hon ska få överta boken och recensera den åt mig. Men först ville jag ju läsa den själv!

Handlingen kretsar kring syskonskaran Alva, Alvin och Alice som åker med sina tämligen frånvarande föräldrar till Lysekil för att hälsa på hos mormor och morfar. Kruxet är bara att inget är som det brukar när de kommer fram dit: mormor har fått en stroke, morfar verkar ha blivit förgiftad och deras lilla hund är dödligt sjuk.

Med de äldre släktingarna på sjukhus har Alvin och hans systrar fullt upp att undersöka det gamla huset där deras mamma och mormor har vuxit upp. På många vis verkar tiden ha stått still ända sedan då mormors mor bodde där - hon som dog i barnsäng och som nu hemsöker det gamla huset.

Om jag hade varit nio eller tio när jag fick den här boken så hade jag älskat den! Jag är säker på att jag skulle sträckläst den och sedan läst om den igen. Den innehåller modiga syskon, plötsliga dödsfall och mystiska förgiftningar, skumma gamla pensionärer som snokar, spådamer som verkar veta mer än de säger, grannpojkar som smyger i källaren, gömda testamenten och ruskiga släkthistorier.

Som vuxen stör jag mig på att författaren slarvat med korr och redigering, men som barn skulle jag inte ha brytt mig. Förstår bara inte varför man inte låter någon riktigt gnetig person kolla igenom manuset en gång extra innan tryck, så att man inte gör såna missar som att placera syskonen tillsammans med sin mormor i det stora köket och sedan låta barnen springa upp till mormors rum för att prata med henne (och märkligt nog sitter hon där, trots att hon uppenbarligen var i köket i stycket innan...) Men det är väl inte så intressant vad jag tycker; huvudsaken är att målgruppen gillar boken och det är jag övertygad om att de gör.

Omdöme: Lite slarvigt skrivet, men en spännande och fantasieggande bok för mellanstadiebarn - lättläst utan att vara tramsigt, spännande och inte alltid så förutsägbart. Kan tänka mig att den är perfekt för barn som vanligen inte vill läsa; man kommer snabbt in i handlingen och har svårt att släppa boken sedan.

Länk till boken på Adlibris: INBUNDEN.

Tack till författaren för recensions-exet!

söndag 15 april 2018

Gänget


Bokens titel: Gänget
Författare: Katarina Wennstam
Förlag: Bonnier Pocket, 2018
Antal sidor: 304

Jag har läst varenda en av Katarina Wennstams böcker - tidigare har jag lagt ut länkar till recensionerna, men nu börjar de bli för många för att det ska vara görligt! - och tyckt om i stort sett allt.

Det är inte ofta jag följer en författare på det här viset, men just Wennstam har jag verkligen fastnat för. Jag gillar hennes sätt att blanda samhällsfrågor med en dos spänning, några mord, lite polisarbete och en rejäl skopa "upp-till-kamp!". 

Det viktiga för mig är att det ofta handlar om bakgrunden till nyheternas rapportering kring rättsfall: kvinnors rätt till sina egna kroppar och sin egen sexualitet, alla människors rätt att bestämma över sina egna liv och att göra sina egna val. Det handlar om vad våld, makt, hot och förtryck för med sig. Allt det där som leder fram till att någon hittas utkastad från en balkong eller knivhuggen i en mörk gångtunnel...

Jag uppskattar också att vi fått lära känna några poliser, åklagare och advokater - men just i "Gänget" tycker jag att de får ta väldigt liten plats. Det är tråkigt, för jag vill ju fortsätta följa dem! De har tonats ner och förekommer mest som ett ramverk kring berättelsen om det grabbgäng som vuxit upp tillsammans och fortsätter att ha kontakt även som vuxna.

Killarna lekte tillsammans som barn, gick i samma skola hela uppväxten, bodde i portuppgångarna intill varann. De festade tillsammans under tonåren, men efter en händelse en vårkväll för tjugo år sedan har de mer svetsats samman av skuld och ånger än av äkta kamratskap. Ingen av dem kan glömma det fruktansvärda de utsatte en jämnårig tjej för, alla är de oroliga att det ska komma ut.

De är gifta, har bra jobb, några av dem har barn. De är som vilka unga medelålders män som helst. Ingen kan misstänka att de varit delaktiga i ett så grovt brott och själva gör de allt för att bortförklara eller glömma det.

Omdöme: Jag gillar i stort sett allt som Wennstam skriver, eftersom ämnena är angelägna och hon lyckas varva spänning med djupt allvar. I just den här boken är konversationerna mellan advokat Shirin och hennes kollega väldigt stolpiga, mer som en pamflett eller argumenterande artikel. Det är ovant, för Wennstam är mycket skicklig på just trovärdiga dialoger. Skildringen av kompisgänget och deras privatliv är bra och som helhet är det en angelägen och välskriven roman, om än inte den som gnagt sig mest in under huden på mig.

Länk till boken på Adlibris: POCKET och INBUNDEN.

fredag 6 april 2018

Helgfrågan: Vilken lästyp är jag?


Mias bokhörna har en "Helgfråga" som denna vecka handlar om hur snabbt man läser. Mia själv anser sig läsa långsamt eftersom hon bara hann med 875 sidor på påsken. Herregud, 875 sidor, det skulle jag lätt klämma om jag läste samtliga LasseMaja-böcker eller något liknande - men inte om det var Dostojevskij eller Shakespeare.

Men det är väl en otrolig skillnad på hundra sidor och hundra sidor?!
Håller ni inte med mig om det?

Hundra sidor i en bok där texten är på ditt modersmål - eller där den är på ett språk som liiiite tar emot. Även om det är på engelska och du är duktig på det, så räcker det motståndet för att läsningen ska gå långsammare.

Hundra sidor i en bok där texten är författad för en yngre målgrupp - eller för en med en vokabulär som du inte är helt komfortabel med. Klart det går snabbare att läsa de allra flesta ungdomsromaner än att tugga sig igenom en bok full med ord som du visserligen behärskar men inte skulle använda i dagligt tal.

Hundra sidor i en skönlitterär bok utan överdrivet komplicerad handling - eller i en fackbok full med styckelånga meningar och branschspecifik terminologi. Jag läser snabbare om det är en feelgoodbok med simpel intrig än om det handlar om mikroplaster i haven.


Vi läser ju för vårt eget höga nöjes skull. Jag läser fort, men är noggrann och läser verkligen alla ord. Skulle jag börja skumma mer så skulle jag komma upp i hela andra volymer - men det kan jag inte se vitsen med.

Mias bonusfråga är "Vad längtar du efter just nu?". Mycket! Jag borde svara fred på jorden eller god hälsa men just exakt i denna stund svarar jag "Kardemummabulle, en kanna Kusmi-te, ett svårt korsord och ett tomt hus där jag kan vrida upp musiken på högsta volym".

Önskan till bokförlagen


En sak jag önskar mig av förlagen, då de skickar ut recensions-ex som man inte specifikt frågat efter eller bett om:
Snälla, ange en mejladress till den som ansvarar för utskicket och som ska hålla koll bokbloggarnas inlägg!

Jag vill gärna kunna skicka en länk, men vet sällan till vem. Alltför ofta får man ett papper med info om författaren, utgivningen och recensionsdatum men utan kontaktperson. (Faktum är att det gäller nog majoriteten av alla utskick.)

Det räcker inte med att underteckna med "Trevlig läsning önskar Jenny/Pernilla/Tove/Lukas/Johnny"! Jag vet inte hur många gånger jag har gått in på förlagens hemsidor och letat reda på marknadsansvarig och sedan fått höra "Tack, kul att du gillade boken, men det är inte JAG som ansvarar för utskicket" eller letat reda på Jenny/Pernilla/Tove/Lukas/Johnny och mejlat dem men fått veta att det är en särskild firma som skickar ut böcker för förlagets räkning och att de inte har någon som helst koll på vilka bloggare som mottagit recensions-ex.

Jag ser min text som en sorts återgäldande tjänst, ett tack för boken - oavsett om jag gillade den eller inte, oavsett om jag skrev något snällt eller inte.

måndag 2 april 2018

Offrens offer


Bokens titel: Offrens offer
Författare: Bo Svernström
Förlag: Albert Bonniers förlag, 2018
Antal sidor: 475

Jag kanske borde lugna mig med att skriva recensionen, tills jag hunnit smälta boken lite... Nu har jag alldeles nyss läst klart de 475 mycket lättlästa sidorna i denna debutroman - och vet inte riktigt vad jag ska tycka.

Inledningen är platt och får mig att kolla extra på omslaget för att säkerställa att det verkligen är en bok utgiven på ett av Nordens största förlag - inte en egenutgiven deckare.

Det börjar med ett snaskigt brott begånget i en lada i Rimbo, blod och hemskheter, avskurna kroppsdelar och poliser som spyr på löpande band. (Hela boken igenom kräks det väldigt mycket, så pass ofta att jag faktiskt blir riktigt road av det. I synnerhet som jag läste i en annan bok nyligen att folk oftast inte alls kräks när de hittar mördade människor...) Polisman och reporterkvinna introduceras givetvis i handlingen. Likaså en mördare som talar till oss i jag-form genom korta kapitel satta i kursiv stil - såklart...

Om man står ut med att boken inledningsvis känns som en dussindeckare, att den innehåller för många stavfel och att en skicklig redigerare borde hjälpt till med synonymer och omskrivningar, ja, då ska man se att det snart sker någon slags metamorfos.

Huvudpersonerna utvecklas, språket blir rikare, omgivningarna beskrivs mer levande, historien blir mer komplex. Faktiskt är precis allt bättre när man kommit en bit in i boken! I synnerhet är polismannen och reporterkvinnan intressanta när man får en inblick i deras respektive privatliv.

Halvvägs sker en extremt oväntad twist (som jag hade räknat ut långt tidigare) och i slutkapitlen kommer en till överraskning (som jag också hade begripit delar av). Aftonbladets recensent begrep tydligen inget alls och drar därför slutsatsen att ingen annan heller gör det, men jag tror knappast jag är unik. Jag har insett att det nog inte är så lätt att vara deckarförfattare och att lyckas lura läsarna, så det gör mig inget att vissa saker är uppenbara.

Vi får följa kommissarie Carl och hans två unga kollegor Jodie och Simon i deras jakt på en seriemördare som inte drar sig för att krossa, mosa, spika fast, brännskada och sprätta upp sina offer. En enorm fördel - inte för offren, men för mig som läsare - är att Carl inte verkar vara en alkoholiserad operaälskande kattägare som bor ensam i sitt orörda föräldrahem; han har familj och tycks vara hyfsat normal. Rättsläkarna och obducenterna är däremot som parodier på sig själva: de svarar bara på frågor om visst dna matchar upphittade kroppsvätskor, de glor på hårstrån och studerar likmaskar och är gravt socialt inkompetenta.

Kvällstidningsreportern Alexandra och hennes störige chef är intressanta att lära känna - där utvecklar författaren historien och vi får höra barndomsberättelser, äktenskapskrångel och bekymmer kring ungarna förutom arbetet på redaktionen. Extra stort plus för att vi inte får veta ett endaste dugg om Alexandras utseende. Ingenting! Kan inte minnas när jag senast läste en bok där man slapp få sig serverat hur kvinnans bröst, läppar eller hår ser ut. Allt hos Alexandra handlar om hennes roll som journalist eller mamma - aldrig om hennes utseende. Guldstjärna för det!

Omdöme: Sammantaget är det en spännande sträckläsning som man glatt tuggar i sig trots att det mesta är fullständigt orimligt, osannolikt och innehåller ett bisarrt övervåld.

Länk till boken på Adlibris: INBUNDEN.

Tack till förlaget för recensions-exet!


lördag 31 mars 2018

Glad påsk!


I år tänker jag försöka ta ledigt under påsken, lata mig och läsa. Skärtorsdagen ägnades åt jobb, långfredagen åt att besöka mitt föräldrahem med resten av släkten (det är vansinnigt tomt utan mamma och jag kommer på mig själv med att bita ihop, le och pladdra på om ingenting...).

Dagen idag, påskafton, var en höjdare eftersom alla mina tre (stora) barn var hemma och åt en mysig påsklunch samt spelade spel och umgicks. De krävde också att jag skulle gömma påskäggen med godis - jag trodde de hade vuxit ifrån det men tydligen ingick det i ritualen som måste följas.

Nu ska jag unna mig lite slötid och försöka att inte ens tänka på jobbet, deklarationen, stöket i tvättstugan eller allt annat jag borde ta itu med. Glad påsk!

onsdag 28 mars 2018

Släktingarna som klarade sig undan pesten

Apropå mina anfäders förehavanden i Stockholm under tiden för pesten 1710, så har jag börjat rota i alla släktforskningspapper min mamma skrivit ihop. Jag lovade författaren Magnus Västerbro - som skrev om pesten i Stockholm - att återkomma när jag hade hittat något.

Det här kan vara hur tråkigt som helst för utomstående, men jag hade i alla fall roligt medan jag läste och letade. Håll till godo, ni som önskar:



Bilden har jag lånat från sajten WikiZero

Jürgen Dargeman kom omkring 1640 från Wolgast i Pommern till Stockholm. Han var verksam som guldsmed fram till sin död. Han har bland annat gjort drottning Kristinas kröningspistoler (finns i Livrustkammaren, Stockholms slott) och arvfurstekronan för Karl (X) Gustav (finns i Skattkammaren, Stockholms slott).

Kronan är av ålderdomlig typ och består av en kronring med åtta höga spiror runtom, i princip spetsiga trianglar av guldplåt med en pärla på toppen. Kronan är helt översållad med utsökta ornament, bladslingor, blommor, knoppar av guld med emaljdekor och ett stort antal ädelstenar; diamanter, rubiner och mitt fram en stor safir.

Arvfurstekronan tillkom i samband med kröningen av drottning Kristina, Gustav II Adolfs dotter. Hennes kröning hade planerats i sex år och skulle bli ett lysande skådespel i Stockholm 1650.
Enorma summor lades ned på ny rekvisita. Ändå glömde man bort en så viktig sak som att tronföljaren, drottningens kusin Karl Gustav, enligt traditionen skulle bära en speciell dräkt med tillhörande hatt med stort brätte och egen krona.

Det var den blivande drottningen själv som påminde riksrådet om denna sed, men då återstod bara sjutton dagar till kröningen!

Guldsmeden Jürgen Dargeman fick beställningen på kronan och kunde utkvittera 200 dukater. Det var nu en vecka kvar till kröningen och tiden var för kort för nytillverkning. Man beslöt att kronringen och spirorna skulle nytillverkas i guldplåt, medan dekoren skulle tas från den drottningkrona som tillverkats åt Kristina den äldre (Gustav II Adolfs mor). Dargeman tillverkade och monterade de utsökta, med emalj dekorerade, guldsmidesornamenten på den blanka guldstommen och tillfogade infattade ädelstenar.

--


Sankt Jacobs kyrka i Stockholm.

Den 26 november 1644 vigdes kungliga guldsmeden Jürgen Dargeman och jungfru Karin (på något ställe kallad Katarina) Bergbom i Tyska kyrkan. De bodde i nuvarande Gamla stan i Stockholm och alla deras elva barn döptes i Tyska kyrkan. De barn som dog som små begravdes i Jakobs kyrka.

Barnen var fem döttrar och sex söner:
Dorotea f. 1645
Margareta f. 1647
Katarina f. 1649
Maria f. 1651, död 1654, 3 år
Georg f. 1652, död 1652, nyfödd
Baltasar f. 1653
Jürgen f. 1655
Peter f. 1657
Jakob f. 1658
Johan f. 1661
Maria f. 1663, död 1664, 1 år

Omkring år 1660 blev Jürgen Dargeman guldsmedsmästare. År 1676 finns anteckning (i Storkyrkoförsamlingens husförhörslängd) om att han hade ett hus i kvarteret Staden Inre.

Parets näst äldsta dotter, Margareta Dargeman, gifte sig 1667 - tjugo år gammal - med Vilhelm Guthrie. Margareta är min mormors farmors mormors mormors mor!

---


Karta över Bremen kring år 1700. Bild från Deutsche Digitale Bibliothek.

Jürgen Dargeman dog 1688 i Stockholm, enligt anteckningar i Tyska S:ta Getruds dödsbok. Då bouppteckningen gjordes många år senare - 1694 - levde dottern Dorotea (som hunnit bli änka) och dottern Katarina samt sonen Baltasar (borgare i Danzig), sonen Peter (boendes i Stade) och Johan (adlad Manderstjerna och räntmästare i just Stade).

Om man händelsevis undrar över min anmoder Margareta så hade hon dött kort innan faderns bouppteckning blev klar. Det är därför hon inte nämns här.

Jürgens änka Karin dog 1710 och när hennes bouppteckning var färdig 1711 levde endast barnen Dorotea, Katarina och Johan (som nu flyttat från Stade till Bremen). Jag undrar om de möjligen pratade tyska hemma, eftersom de hade tyskt påbrå och som vuxna flyttade ner till Tyskland.

Det måste ha varit hårt för Karin att föda elva barn på arton år, se tre av dem dö som småbarn och sedan ytterligare fem som unga vuxna.

Sonen Johan hade flyttat till Stade - huvudstad i den svenska (!) provinsen Bremen-Verden - och vidare till Bremen, men döttrarna Dorotea och Katarina överlevde uppenbarligen pesten 1710. Jag undrar om de bodde i Stockholm eller någon av de andra drabbade städerna? Kan inte se att min mamma gjort några anteckningar om det. Hon fokuserade väl på dottern Margareta, som är vår anmoder.

Att guldsmedens hustru Karin Bergbom dog i Stockholm den 28 november 1710 enligt anteckningar i Tyska S:ta Gertruds dödsbok kan ju bero på att hon var gammal. Men det var just då som pesten rasade som värst i staden och naturligtvis var gamla och svaga lätta offer - liksom att en majoritet av de som dog var kvinnor eftersom de hade hand om hushållets textilier. Jag hoppas Karin fick dö knall och fall, och slapp plågas på det hemska vis som beskrivs i Magnus Västerbros bok.

---

Jungfru Margareta Dargeman gifte sig 1667 med handelsmannen Vilhelm Guthrie i Stockholm. De ägde ett hus i kvarteret Staden Östra.

Här föddes sex döttrar och fyra söner:
Margareta f. 1668
Katarina f. 1669 (död som barn)
Dordi f. 1671
Georg f. 1673 (död ung)
Villiam f. 1675 (död ung)
Katarina f. 1677
Maria f. 1681
Jörgen Vilhelm f. 1683
Jakob f. 1685
Hedvig f. 1686 (död som barn)

Dottern Katarina Guthrie är den som senare blev "vår" släkting.

Margareta födde dessa tio barn och dog sedan 1693, endast 46 år gammal. Hon begravdes i Jacobs kyrka. Änklingen Vilhelm dog några år senare, 1698, då de tre yngsta fortfarande var minderåriga. (Eftersom de var tonåringar så misstänker jag att de fick ge sig ut och leta jobb, det var knappast som nuförtiden...)

--


Järntorget i Stockholm, 1691 (Stockholms stadsmuseum).

År 1699 gifte sig Vilhelms och Margaretas numera föräldralösa dotter Katarina Guthrie med Andreas Horneij i Storkyrkan i Stockholm. Andreas Horneij var son till en vinhandlare i Stockholm, ett av åtta barn. Han var kontrollör i Tyskland och bortrest mycket. Han och Katarina fick endast två barn, kanske för att de inte hann mer - han var ju ständigt utomlands. 1709 var han i Wismar och 1711 var han i Hamburg (jag tycker att det verkar vansinnigt att han skulle stannat i Stockholm just 1710 om han hade chansen att hålla sig utomlands - men det vet vi inget om). Han tycks ha dött i Tyskland någon gång efter 1711.

Nåväl, Andreas lämnade uppenbarligen sin hustru Katarina ensam hemma i Stockholm tillsammans med döttrarna Margareta Elisabeth född 1700 och Maria Katarina född 1703. De bodde i kvarteret Medusa nr 46 som ligger söder om Järntorget. Katarina blev 65 år gammal och dog 1742 på Bedoires gränd.

--

Andreas och Katarinas äldsta dotter, Margareta Elisabeth Horneij, överlevde uppenbarligen pesten 1710, trots att hon var en liten flicka då. När hon var 24 år gifte hon sig med vinskänken Samuel Krüger, detta var år 1724, och de flyttade till Österlånggatan där de ägde ett hus och fick fem barn.

Så långt är vad jag har hittat hittills. En enda möjlig död i pesten - Karin Bergbom i november 1710, hon som bodde mitt i stan och var rätt gammal - men i övrigt ser det ut som att många av mina släktingar klarade sig. Jag letar vidare!