måndag 11 december 2017

När man inte känner till ett bokcitat...

Som barn hade jag en klasskamrat, vi kan kalla honom Ludde, som jag blev god vän med redan i andra klass. Jag vet inte egentligen vad det var som fick oss att bli så goda vänner men antagligen var det att vi började diskutera B.Wahlströms grönryggade ungdomsböcker om Hitchcock - åtminstone är det så jag minns det, så här flera decennier senare.


Jag var den där flickan som hörde till de bästa i klassen utan att ens vara en pluggis, jag läste massor och ritade och filosoferade. Jag var också sjuk en stor del av de första fyra-fem åren i skolan, med ständiga öroninflammationer och luftrörsproblem som gjorde att jag fick stanna hemma.

Ludde var en osedvanligt söt liten kille men han var också just ...liten. Mycket kortare än de andra grabbarna och inte hälften så sportig. Han hade dessutom ett manér som stack ut: trots att vi var lågstadiebarn var han en sådan som höll upp dörrar, bockade, tog i hand och var allmänt lillgammal. Iklädd rutig skjorta och en stickad pullover, det minns jag, för på alla vis såg han ut att vara plockad rakt från 1940-talet och inslängd i 70-talet.


Jag och Ludde brevväxlade sedan under många, många år då han bodde utomlands. Mamman hade en position på Sveriges Television, skulle man väl kunna säga. Under stora delar av mellan- och högstadiet skickade Ludde sina betraktelser från de fina engelska skolor där han gick och jag svarade med redogörelser för den väsensskilda svenska.

Vi hade inte sett varann på många år då familjen flyttade tillbaka till Sverige och bosatte sig på den finaste adressen i det finaste kvarteret i Stockholms innerstad. Jag blev ditbjuden. Det var en närmast formell inbjudan: hans mamma ringde min mamma och meddelade dag och tid då jag förväntades infinna mig för middag.

Ludde och jag hade nu hunnit bli tonåringar och det hela kändes mycket märkligt. Som om vi levde i två världar. Jag tog mig fram och tillbaka över min förort till fots, på cykel eller med buss. Hade vänner, gick på fester, tränade mycket, spelade teater. Ludde levde ett mer skyddat liv i de fina kvarteren. Hans intressen och fritidsaktiviteter liknade inga som jag kom i kontakt med. Storebror spelade något obskyrt blåsinstrument, lillasyster dansade balett, pappan tjänade pengar som gräs och mamman var ett stort namn på teve.


Jag blev visad in i den vackra våningen (de här adresserna i Stockholm har inte lägenheter, de har våååååningar) - ni förstår själva: fyra meter i tak, stuckatur, kakelugnar, fiskbensmönstrad ekparkett, Josef Frank-tyger på varenda klädd möbel, snittblommor i höga vaser, massiva bokhyllor fyllda med böcker. Middagsbordet rymde ungefär halva Östermalm och hade vit manglad linneduk, dyrt porslin och silverbestick.

Vi blev serverade Flygande Jakob, något jag aldrig ätit förut och tyckte var bland det äckligaste jag smakat (hur kan man få för sig att ha varm banan i maten?!). När desserten var utdukad - den minns jag inte men förmodligen bestod den inte av varm banan åtminstone - skulle vi dricka kaffe och konversera. Berömda mamman tog fram senaste numret av MånadsJournalen.

Nu började helvetet. Där satt alltså Familjen Framgångsrik och lilla jag och skulle "ha roligt" med någon sorts frågesport från ett intellektuellt månadsmagasin. Det var utdrag ur böcker, där man fick fem poäng om man genast klarade att svara rätt, sedan enklare och enklare citat ner till den simpla enpoängaren.

Tänk, så trevligt!


Där sitter jag i min nya kjol och en fin polotröja, kinaskor på fötterna (det var en sorts inneskor av svart sammet, med en tunn gummisula - "alla" hade dem), midjelångt brunt hår noggrant borstat, desperat i min önskan att smälta in och inte göra bort mig. Jag som läst så mycket! Hela Sagan om ringen innan jag ens började fyran, alla Fridegårds böcker, det mesta av min Fredrika Bremer-inspirerade mammas kvinnolitteratur (Marilyn French, Erica Jong), Singer, Lagerlöf - men främst enklare litteratur.

Ludde och hans familj skrattar högt och har jätteroligt, uppenbart väldigt tävlingslystna. De pikar varann för att inte klara citaten på fempoängsnivån, hånar den som inte klarar på fyra poäng heller. Där sitter jag helt tillintetgjord och vill bara försvinna - jag kan inte svaren, jag känner inte till böckerna, jag vet ingenting. Jag hör knappt vad Fina Mamman läser högt ur tidningen för jag är så generad.

Jag tror inte jag kan något alls. "Men Strindberg har du väl ändå läst?" utbrister Fina Mamman (ännu en anledning till varför jag inte tycker om den karln) som om jag är gravt obildad. Det får väl anses vara ett minimikrav att en 14-åring läst Strindbergs samlade verk?

Jag gick med tårar i ögonen till tunnelbanan den kvällen, så fort jag kunnat ta mig från middagsbjudningen utan att vara oförskämd - efter att ha mumsat lite snyggt på en ohyggligt dyr pralin från Nordiska Kompaniets konfektyravdelning och därefter beundrat Luddes fula kakadua som inte intresserade mig ett dyft.


Det här är anledningen till varför jag avskyr när man ska tävla i bildning. Men också anledningen till varför jag triumferande står och skriker ut de rätta svaren på "Vem vill bli miljonär?" eller "Jeopardy" när jag är ensam. Eller gissar rätt på vem som skrivit vad i alla de bokbloggskalendrar som cirkulerar på nätet så här års.

Det är en revansch för den fasansfulla middagen för trettio år sedan, då jag insåg att en stor del av mitt värde bestod i mina kunskaper och prestationer - inte i hurdan jag är som människa.


lördag 9 december 2017

Penguinklassiker med nya titlar

Hittade det här genom ett Facebookinlägg, faktiskt, och tyckte det var värt att puffa lite för. HÄR är en länk om man vill se hela inlägget med samtliga fejkomslag.







måndag 4 december 2017

Tematrio: Vad jag måste få i julklapp!

Vilka tre böcker känner jag ett starkt behov av att få i julklapp? Lyrans tematrio denna vecka handlar om just det: nödvändiga bokklappar!


Jag vill jättegärna ha "Kristina Gyllenstierna - kvinnan som stod upp mot Kristian Tyrann" av Marie-Louise Flemberg. Och något som jag verkligen önskar mig är "1793" av Niklas Natt och Dag - jag tror det är en bok jag skulle älska!

Min önskelista på nätbokhandeln är så lång så det är skrattretande. Inga problem att välja en tredje bok sålunda - men vilken av alla? Jag drar till med "Mitt namn är Lucy Barton" av Elizabeth Strout, som jag tror att jag skulle tycka om.


Dödsdömd


Bokens titel: Dödsdömd
Författare: Sharon Bolton
Originalets titel: Dead Woman Walking
Översättare: Lilian Fredriksson
Förlag: Modernista, 2017
Antal sidor: 398

Sharon Bolton har skrivit ett dussin deckare och gjort sig ett namn som en av de främsta kvinnliga deckarförfattarna (det där med kvinnlig nämns alltid, av någon anledning, jag tror faktiskt det är menat som något extra positivt just i detta fall - för folk tycks gilla kvinnliga deckarförfattare). Hon bor i England och det verkar som att hennes böcker alltid utspelar sig där också. Trots min kritik här nedan, så ger romanen mersmak och jag kommer nog att läsa mer av henne framöver.

Boken är skriven i korta, rappa kapitel och berättas ur flera personers synvinklar. I centrum står dock de vuxna systrarna Isabel och Jessica. Tyvärr kan jag inte säga nästan någonting, inser jag när jag försöker sätta ihop den här recensionen, för Bolton bygger upp hela sin roman genom att just slänga till oss fakta allteftersom:

"Här får ni! Jessica är xxxxxx." (yrke av avgörande betydelse) och "Kolla, kolla: Xxxxx är bara ett smeknamn för Xxx" (person som rör sig i två diametralt motsatta samhällsskikt under två olika namn) och "Förresten, har jag sagt att Xxxx inte är den du trodde? I själva verket är hon...." (och så får vi veta något som ändrar hela förutsättningarna för mordgåtan).

Alltså stannar jag här. Ni behöver inte veta mer om vad som händer. Det räcker nog med att säga att det är väldigt spännande.

Boken inleds med en adrenalinhöjande sekvens om en luftballong som kraschar under en vidunderligt vacker flygning över ett naturreservat. Kanske är det så att någon i ballongens korg ser något man inte borde sett, kanske är det ett mord. Jag har sällan läst en så skrämmande inledning på en vanlig deckare.

Tyvärr måste jag säga att jag blir helt bestört över zigenarna i boken. De som har "tattarinstinkter" (verkligen inte mitt ord!) och lever precis sådär zigenarsluskigt som vi alla vet att de ju gör.

Husvagnar i risigt skick. Jättestora familjer där man lider av inavel och kusingiften. Middagsmaten lagas ute över öppen eld, campingstolarna är utplacerade på den leriga gårdsplanen där skitiga småungar och skällande schäferhundar springer runt, ljuskällan består av brinnande oljefat.

De vuxna drar kniv och ljuger med blixtrande, svarta ögon - om de inte häller i sig mer sprit än de tål. De snor bilar och är kriminella, ja, det verkar som att de lätt kan skära halsen av någon också. Lever i utkanten av samhället och gör inget för att passa in.

Det enda författaren gör för att mildra den sanslösa beskrivningen är att kalla dem för romer. Som om detta enda lilla ord skulle kunna ursäkta skildringen i övrigt.

Mitt omdöme: Författaren är skicklig på att avslöja precis lagom mycket hela tiden. Inte för att jag inte genomskådar det mesta (det gör jag tyvärr, önskar att jag hade varit mer lättlurad!) men det är snyggt gjort att pytsa ut relationer och bakgrundshistorier sådär i lagom takt under romanens gång, så att man hela tiden får en ny vinkling av det mord som verkade så enkelt i förstone. Sharon Bolton kan verkligen konsten att bygga upp en rafflande kriminalroman, det får man ge henne. Och att smutskasta romerna.

Länk till boken på Adlibris: INBUNDEN.

Tack till förlaget för recensions-exet! Väldigt snyggt omslag med ett stängsel i relief.