torsdag 30 november 2017

Kan man välja "de bästa böckerna" 2017?







Bäst 2017? Undrar om man ens KAN säga så. "Tiden är inte än" av Elin Boardy och "Kåda" av Ane Riel samt "Störst av allt" av Malin Persson Giolito utser jag till de tre bästa böckerna jag läst under det gångna året. Fantastiska böcker!

---

"Guds barmhärtighet (Vargskinnet del 1)" av Kerstin Ekman, en av mina favoritförfattare, svårt att inte tycka om hennes berättariver och inlevelse.

"Vänd dig inte om" av Tove Alsterdal är visserligen en deckare och kanske inte så märkvärdig egentligen, men mycket välskriven och med ett socialt patos.

"Flugfällan" av Fredrik Sjöberg, så smart och humoristisk!

"Björnstad" av Fredrik Backman, om man försöker bortse från floskler och Allvetande Berättarröst och diverse annat så är det en underbar roman om vänskap och lojalitet.

"Tjockdrottningen" av Moa Herngren, egentligen en lättviktig bok om ett tungt ämne - kanske kommer den inte att stanna kvar i minnet heller, men den är så träffsäkert skriven och Herngren är så skicklig på att fånga människors ångest.

"Sekten på Dimön" och "Sektens barn" av Mariette Lindstein, kanske inte litterärt, men för att det drog igång bra diskussioner hemma och en härlig mejlkonversation med den trevliga författaren.

"Kyrkogårdsboken" och "Den sovande och sländan" av Neil Gaiman är ruskiga barn- och ungdomsböcker som vrider och vänder på genus och det mesta annat vi är vana vid i klassiska sagor.

måndag 27 november 2017

Tematrio: Långt och poetiskt i titeln

Långa, poetiska titlar är temat för Lyrans utmaning denna vecka. Jag vet inte om jag har så många såna böcker. Känns som ett ovanligt svårt tema.

"Nils Holgerssons underbara resa genom Sverige" tycker jag är långt och åtminstone rätt fint, om än inte väldigt poetiskt. Förstås av Selma Lagerlöf, kanske bäst att påpeka det så här i bokkanontider... Jag har en vacker inbunden utgåva som jag fick när jag började skolan.




"I Djursholm och Tensta kindpussar vi varann" - en bok av Pontus Herin, som verkar romantisk och poetisk att döma av titeln men verkligen inte är det ett enda dugg (utan istället en reportagebok från förorten).

"I varje ögonblick är vi fortfarande vid liv" av Tom Malmquist - längre och mer poetiskt kan det väl knappast bli?

"Mellan sommarens längtan och vinterns köld" av Leif G.W. Persson är visserligen en deckare om Palme-mordet, men har en mycket lång och poetisk titel.

Ojdå, det blev visst fyra. Då väljer jag bort kindpussarboken som kanske är minst poetisk - eller vad säger ni andra?



onsdag 22 november 2017

Den röda adressboken


Bokens titel: Den röda adressboken
Författare: Sofia Lundberg
Förlag: Bokförlaget Forum, 2017
Antal sidor: 290



Vad jag förstår så utkom romanen redan 2015 och har hunnit ges ut
med två andra omslag än det nuvarande.  



Bokomaten skriver "En riktig pärla det här som jag varmt kan rekommendera"
Bina´s Books tycker att den förtjänar 3,5 av 5 poäng.
Malins bokblogg menar att det är en bok hon varmt kan rekommendera.
...och dagarna går skriver "Charmigt och lättläst!"
Bokstunder gillar den så mycket att den hamnar bland årets tio bästa!

---

Författaren är så otroligt driven så det går inte att förstå att detta skulle vara hennes första roman. Ingenstans hakar jag upp mig på ordval, upprepningar eller klichéer. Till och med dialogerna är välformulerade och det är ju inte det vanligaste!

Det här att gamla människor har upplevt så enormt mycket och att deras minnen går förlorade för alltid den dag de dör, det har jag tänkt många gånger. Att man borde be dem berätta, så man kan skriva ner litegrann och föra vidare.

När mina äldre släktingar har legat döende eller varit dementa, har jag gjort collage med bilder för att sjuksköterskor och hemtjänst ska kunna se hur farmor, svärmor, gammelmormor såg ut en gång i tiden. Ytterst korta, sammanfattande texter - som personalen hinner läsa! - för att ge en bild av kvinnan i sjuksängen, som varit någon helt annan ända fram till nu.

Sofia Lundberg låter 96-åriga Doris berätta om sitt liv. En skröplig dam som bor i en liten lägenhet på Söder i Stockholm. Hennes liv tickar bort medan hon väntar på hemtjänstens microvärmda mat och att få skypa med sin systers dotterdotter Jenny i USA.

Doris har haft ett spännande liv men nu står hon alldeles ensam - inga släktingar på den här sidan jordklotet, inga vänner som lever. Hon vill göra ett sista försök att berätta för Jenny om vad hon varit med om. Bläddrar i sin gamla röda adressbok och bland sina bleknande fotografier, skriver ett långt Word-dokument på sin laptop. Vi får ta del av Doris livsöde som börjar och slutar i Stockholm, men som tar de märkligaste vändningar däremellan.

Jag tycker jättemycket om själva idén med att visa på vad varje människa bär inom sig. Kruxet är väl vad Doris råkar ut för. Ska inte förstöra läsnöjet för er andra, men man kan väl säga att hon hamnar i helt otroliga situationer. Jag får oerhört obehagliga minnesbilder av Estonias förlisning (glömmer aldrig live-sändningarna från havet den morgonen!) när Doris är med om något liknande - och det känns bara som för mycket och närmast osmakligt.

Det är då jag minns Nisse Hult, som jag refererade till i ett inlägg igår. Den historiskt bevandrade Nisse som får vara med om alla viktiga händelser i Sveriges historia. Doris är också med om allt. Hon är som en icke-komisk, kvinnlig och tjusig version av Nisse Hult - kastas mellan Stockholm, Paris, New York och engelska kusten på ett ofantligt dramatiskt vis.

Omdöme: En varm roman om varje människas unika liv och många minnen; lättläst och lite slisksöt men med en bra känsla.

Länk till boken på Adlibris: INBUNDEN

Tack till förlaget för recensions-exet som låg i min goodie-bag efter bokfrukosten förra veckan.

tisdag 21 november 2017

Nisse Hult hoppar genom Sveriges historia



Nisse Hult, kommer ni ihåg honom? Jag fullkomligt älskade Johan Glans i rollen som Nisse Hult, i korta små avsnitt på teve för många år sedan.

Nisse Hult var med Gustav Vasa under den berömda skidturen i Dalarna, han hjälpte drottning Kristina när hon skulle abdikera, var med då slottet Tre Kronor brann. Han kände August Strindberg och var assistent åt Alfred Nobel. För att inte tala om när han hjälpte Carl Michael Bellman att komponera en kärleksvisa åt Ulla...

Nisse Hult färdades genom tidsåldrarna och lyckades alltid vara mitt i händelsernas centrum. Vartenda avsnitt tog en ände med förskräckelse: var det inte dynamit eller giljotiner så någon annan hemsk död.

Tänkte bara jag skulle påminna er om honom inför min nästa recension, för den ger mig tydliga Nisse-Hult-vibbar.


(Nya, svenska) böcker jag inte gillat i år

Bland de böcker jag läst under 2017 finns några som jag inte gillade särskilt mycket alls. Johannas Deckarhörna undrar om vi denna vecka kan skriva en topplista på sånt vi inte har gillat av 2017 års läsning. Jag klämmer ur mig tre förslag av tre svenska författare och ber om ursäkt för mina kanske onödigt hårda kommentarer, men just nu orkar jag inte sitta och finputsa på en välformulerad analys:



Spel av Anna Roos.
Herregud vilken skitjobbig huvudperson och osannolik intrig! En kvinnlig Rambo springer omkring som en speedad pundare; kräks, super, stinker svett, knullar runt, svär, är otrevlig, sviker folk och överlever på typ noll kalorier samtidigt som hon leker privatdetektiv för att få reda på vad som hänt hennes brorsa på snobbiga Östermalm. Skrattretande löjliga pakter avslöjas; de är så fåniga så vem som helst hade bara viftat bort dem och tagit en äckligt dyr ekologisk soja-caffelatte och en glutenfri rawfood-chokladboll på något trendigt överklassfik istället - men i den här boken tar man hellre livet av sig...



Det nionde brevet av Catrin Ormestad
Det räcker inte med att man är en superduktig författare vad gäller språket och kompositionen. Man bör ha något att berätta också. Här är ett sammelsurium av berättelser: någon olycklig och komplett ointressant kärlekshistoria i Indien, några stackars romer (eller om de möjligen kallas resandefolk eller zigenare i boken, minns inte) som möter 1950-talets fördomar och främlingshat, en gammal ragata till svärmor, en gubbstruttig son som inte överger sin ö.



Ingen lever i samma familj av Claes de Faire
Mesproppig medelålders svensk man trycker sitt stånd mot en ung svensk backpackertjej i den turkiska natten - hur ska han kunna kontrollera sig, han är ju dyngrak och har rymt från sin fru och sina två osedvanligt griniga snorungar som sitter kvar i det hyrda huset (för övrigt inte ett dugg oroliga för honom). Hur mycket skit ska man behöva ta? Är det verkligen okej att ens fru klagar på hur man grillar kött, när man har middagsgäster? Nej, såklart inte. Helt begripligt att man sticker hemifrån då, trots att man är i främmande land på semester med sin familj...

lördag 18 november 2017

Vuxen-Pixi: Rocky


Vuxen-Pixi x 6: Rocky
Författare: Martin Kellerman
Förlag: Kartago förlag, 2017

En jättefin liten box med sex stycken Pixi-böcker som innehåller färglagda serier med Rocky, på teman som "alkohol", "döden" och "naturen". Så himla fin! Passar perfekt i såna där paketkalendrar som ungar får varje dag fram till jul, om man har en tonåring hemma. Eller en annorlunda present till värdinnan när man är bortbjuden på glöggmingel, kanske?

Visserligen har jag läst många av serierna redan eftersom jag är en inbiten Rocky-fantast sedan något decennium tillbaka och äger flera av böckerna som getts ut (förutom att jag läser DN varje dag, där ju Rocky finns med), men det spelar ingen roll. En liten Rocky-bok sitter alltid bra!


Nästa år kommer Jan Stenmark ut med en box med Pixi-böcker. Ni vet han med de svart-vita eller bleknade fotona från 50-talet som har kompletterats med absurda och ganska galghumoristiska påståenden?

fredag 17 november 2017

Innan väggen


Bokens titel: Innan väggen - en upplyftande bok om utmattning
Författare: Anna Voltaire
Förlag: Ordberoende förlag, 2017
Antal sidor: 74 + lite extra

Jag har sporadiskt följt Anna Voltaire på avstånd under några år, genom hennes blogg Voltaires vardag - känner igen mig så mycket i henne. Jag har aldrig träffat Anna, men hon verkar vara en människa proppfull med projekt och kreativa infall. Tyvärr är det väl inte helt lätt att kombinera tusen idéer om husbygge, inredning, sömnad, djurhållning och trädgårdsodling med att ha tre stora barn och tre små dito - och ett krävande jobb som läkare på en arbetsplats som snarast verkar vara från helvetet...

Författaren drabbades av förlamande utmattning av all stress - och i den här extremt lättlästa, begripliga och tunna boken förklarar hon varför det inte funkar med "ryck upp dig" eller att sova ut en natt bara. De rent fysiska anledningarna till varför vi inte kan resonera oss ur en utmattningsdepression är något som långt många fler skulle må bra av att känna till! Hur våra kroppar reagerar på långvarig stress av det negativa slaget - och hur hjärnan kämpar för att begripa de obegripliga impulser den får.

För mig var det otroligt givande att läsa om det fysiologiska, sånt som inte enkelt botas med en kram och käcka uppmaningar av slaget "ta det lugnt!" utan snarare kräver att man lägger om sitt liv och är mer rädd om sin överhettade hjärna och sönderstressade kropp.

Ni som följt mig på bloggen det senaste året vet ju hur hemskt 2016 var för mig, med min mammas plötsliga död och min oerhörda sorg och saknad över att hon som var så ung (för att ha en 49-årig dotter!) inte fick leva längre. Och min vän som dog i cancer och min älskade hund - till synes ung, frisk och urstark - som fick ett fasansfullt slut. Alla sjukdomar som drabbade mig efter det... När jag läste Anna Voltaires bok insåg jag att en hel del av sjukdomarna som följde på alla dödsfallen antagligen var kroppens stressreaktioner.

Enkelt och mycket personligt skrivet - och faktiskt just upplyftande, som titeln utlovar.

Omdöme: "Innan väggen" är en utmärkt bok för alla oss som tagit oss vatten över huvudet och jäktar runt på tok för mycket - men ännu inte hamnat i det där förlamade stadiet. Och för anhöriga till alla som drabbats och knappt orkar fundera på vad de ska äta till frukost eller klarar att läsa en dagstidning eller föra ett normalt samtal utan att tappa tråden. De som själva är hårdast drabbade får också en sammanfattning av boken: Gå och lägg dig, läs boken om några månader!

Länk till boken på Adlibris: DANSKT BAND

Tack till författaren för pdf:en!


torsdag 16 november 2017

Helgfrågan: Skriva en bok?


Hör du till dem som vill skriva en egen bok? undrar Mia i "Helgfrågan".

Jamen, såklart! SÅKLART!
Och jag är övertygad om att det kommer att bli så också, förr eller senare.

Jag lärde mig läsa och skriva när jag var fyra år. En uppväxt som så kallat öronbarn gjorde att jag tillbringade bokstavligt talat åratal i sängen. Läste, skrev, läste, skrev. Det här var ju långt innan det fanns dag-teve, datorer eller någon annan underhållning än att leka med kottar. (Nja, nu överdrev jag allt. Men ni fattar: på 1970-talet fanns inget som helst kul för en sjuk dagis- och lågstadieunge. Man fick läsa böcker, rita, lägga pussel.)

Jag har skrivit så vansinnigt mycket hela mitt liv. Något kommer det resultera i, det tror jag verkligen, även om jag inte vet vad eller när.

Måste man känna till klassikerna, då?!

Saxat ur morgonens Expressen:

KD har föreslagit att skolan ska ha en lista på böcker som "alla svenska elever ska ha tagit del av när de lämnar skolan". Enligt partiet skulle det även kunna vara ett sätt att integrera nyanlända.

I kvällens SVT:s Aktuellt fick partiledaren själv testa sina litterära kunskaper. Hon fick först frågan: Vem har skrivit "Gösta Berlings saga"?
- Det står faktiskt helt still. Nej, jag har ingen bra gissning, sa Ebba Busch Thor.
När hon fick svaret påtalade hon att hon kunde andra böcker av Selma Lagerlöf.

Nästa fråga handlade om vem som skrivit "Giftas".
-Eh, jadu. Vi är inte på Hjalmar Söderberg, men vi säger det för sakens skull. Doktor Glas är jag väldigt förtjust i, sa hon och fortsatte när hon fick höra att det var August Strindberg:
- Ja, så klart.

Sista frågan var vem som låg bakom "Gentlemen", en modern klassiker från 1980 av Klas Östergren. 
- Ingen av de här tre har jag läst. Jag tror att jag får lägga de här på min egen lista, sa Ebba Busch Thor.

Foto: SVT Aktuellt
---

Lite intressant tycker jag. Ur många aspekter!

Ska politiker förväntas vara mer belästa än resten av folket? För inte sjutton har folk i gemen koll på Strindberg, Lagerlöf, Söderberg eller många av de andra berömda författarna som ingår i vårt kulturarv. Vi vill kanske gärna tro det, men påtagligt ofta tycker jag att människor inte alls läser så mycket eller kan para ihop rätt författare med rätt bok.

Ska en politiker som förordar en bokkanon också känna till böckerna i den och åtminstone ha läst dem för länge sedan? Det kan man kanske tycka. Å andra sidan är det ett parti som kommit med förslaget, inte Ebba personligen.

Och hur viktigt är det för oss att ha läst "Giftas", egentligen? Jag har inte gjort det. Strindberg fick jag nog av på gymnasiet för trettio år sedan och har sedan dess inte ens bläddrat i en bok av honom.

Det är ett bra diskussionsunderlag, det där med "gemensamt kulturarv", "klassiker", "bokkanon", "svenska värderingar", "känna till sim historia" och att kunna säga att man läst något av varenda känd författare. Skulle kunna skriva ett helt reportage om det här, känner jag.

Ebba Busch Thor och hennes parti kommer inte att få min röst i nästa riksdagsval, det är helt säkert, men ändå känner jag lite med henne; även om jag själv skulle fått alla rätt på just den här utfrågningen så hade jag lätt kunnat missa mängder av andra klassiker som man förväntas känna till.

onsdag 15 november 2017

Fin bokfrukost!


Jag blev åter igen bjuden på Bonnierförlagens bokfrukost i centrala Stockholm och det var lika bra som förra gången: en väldigt god frukost, trevligt bemötande, påläst moderator (Jenny Strömstedt) och intressanta författare.

Det som var gemensamt för författarna var väl dels att det handlade mycket om att de ville berätta sin egen historia och dels att bearbeta något svårt.

Exempelvis Anna Hage som berättade om hur hon som 17-åring bevittnade mordet på Olof Palme. Serieskaparen Anna Åhlund som ritade och berättade om otrohet. Småbarnsmamman Carolina Setterwall som berättade om hur hennes (vad de trodde) kärnfriske make en morgon låg död i sängen. Ultralöparen Kristina Paltén hade inget sånt sorgligt att berätta, utan snarare tvärtom: hur hon sprungit igenom hela Iran (tror jag?) och hur vänligt hon blivit bemött.

Många spännande böcker under våren! Jag såg Eva på Boktokig där, men var det fler bloggare som var på bokfrukosten imorse?

måndag 13 november 2017

Vei


Bokens titel: Vei - bok 1
Författare: Sara Bergmark Elfgren (text) och Karl Johnsson (illustrationer)
Förlag: Kartago, 2017
Antal sidor: anges ej, skulle gissa på ca 140

Ett vikingaskepp kommer lastat... med vikingamän på jakt efter jättarnas rike Jotunheim. De börjar tvivla på att de någonsin ska hitta dit och ombord hotar myteri.

Ute till havs finner de en kvinna som flyter halvdöd i vattnet. De plockar upp henne men behandlar henne inte väl, eftersom hon öppnar ögonen och de visar sig vara honungsgula med den sortens pupiller som nästan bara ormar har. Är hon en häxa? Kvinnan surras fast vid en mast medan man dividerar om hur man bäst ska hantera henne. Stämmer det som hon säger, att hon kan vägen till Jotunheim?

Det är Vei, den nästan drunknade kvinnan, som är berättarrösten. Hennes tankar portioneras ut i små textrutor som kan vara lite knepiga att följa om man inte är van vid att läsa serier. Boken är betydligt mer "vuxen" än jag hade förväntat mig: man slår varann på käften så tänderna flyger ur munnen, har sex, försöker hänga någon, dricker sig berusade, kastar folk överbord för att drunkna - bara för att nämna en bråkdel.

Ett vackert seriealbum med dramatiska och genomarbetade bilder. Starka färger och djupa skuggor. Fartfyllt rakt igenom. Jag gillar alla detaljerna; som att Dal - den unge, atletiske mannen som följer Vei har dreadlocks istället för sedvanligt rödlätt burr på huvudet, och att hans tatueringar är blekröda runor över hela bålen. Och perspektiven, vinklarna. Jättarna får mig att tänka på filmen Avatar, men på det hela taget är figurerna - människor, jättar, halvgudar och alla andra - otroligt maffiga med sina stora, starka, köttiga, nästan nakna kroppar.



Mitt foto: Nej, det är inte en dagisunge som gjort halsbandet! Det är en replika av ett glaspärlehalsband man funnit i en vikingagrav. Jag har fått det i present, att använda till min vikingatida klädedräkt som förhoppningsvis blir klar till nästa sommar.

Omdöme: Passar alla oss som både gillar seriealbum, nordisk mytologi, vikingar och folksagor - och säkert många andra med! Jag hade inte begripit att den skulle vara så rå. Hade tänkt ge bort boken till en 11-åring men är ytterst tveksam till det. Det är inte en saga om onda mot goda, med starka hjältar och ståtliga hjältinnor. Det är smutsigt, elakt, brutalt. Det är rått, snuskigt, hämndlystet. Det är sex och lust men framför allt en hel del våldsam död.

Länk till boken på Adlibris: KARTONNAGE

söndag 12 november 2017

Löpgravsvägen


Bokens titel: Löpgravsvägen
Författare: Kari Hotakainen
Originalets titel: Juoksuhaudantie
Översättare: Camilla Frostell
Förlag: Månpocket efter en överenskommelse med Bokförlaget Forum, 2004
Antal sidor: 298

Matti bor i en hyresrätt i utkanten av Helsingfors. Han är hemmafrontsman (detta ord hade jag aldrig hört tidigare, men det förekommer frekvent rakt igenom boken) och kämpar för kvinnors frigörelse. Hustrun Helena arbetar och lever loppan, Matti tar hand om lilla dottern och hushållet på ett föredömligt sätt (han är pedant när det gäller städning och en hejare på att laga mat, bland annat).

Men det är inte så sexigt med hemmafrontsmän, tycker Helena. "Gå ut och festa med kompisarna!" tjatar hon och påpekar ständigt hur oattraktiv Matti är. En gång när hon återigen klagar på hur tråkig Matti blivit, går något sönder i honom. Han kastar ut en knytnäve och träffar hustrun i ansiktet. Hårt.

Helena lämnar honom, tar älskade dottern med sig. Matti är förtvivlad. Hur ska han få dem tillbaka? Polisanmäld för misshandel! Han börjar smida en plan... Sedan länge är Helenas stora dröm att få bo i ett eget hus i förorten - om han bara kan ge henne det så kanske hon kommer tillbaka och de kan fortsätta sitt liv tillsammans?!

Romanen belönades med Nordiska Rådets litteraturpris 2004 och är en fullständigt skruvad historia där man pendlar mellan skratt och vemod, på ett sätt som jag tänker är väldigt finskt.

Matti säljer av möblerna, agerar hälare och ger sexmassage; allt för att få in pengar till ett eget hus. Vi läsare ser hur han gradvis går från småtokigt rolig till en obehaglig inkräktare som spionerar på människorna utmed Löpgravsvägen, tar anteckningar om hur de klipper gräset och grillar fredagsmiddag, bryter sig in i deras hus eller provsitter trädgårdsmöblerna. Det går utför - och det är både skrämmande, en gnutta lustigt ibland och mest av allt sorgligt.

Omdöme: Mycket i boken kretsar kring de frontmän som stred för Finland i andra världskriget och de hemmafrontsmän som Matti tillhör. Om förlegade könsroller och om hur svårt det kan vara att finna sig tillrätta och passa in. Boken har några år på nacken och känns faktiskt ännu äldre. En absurd samhällsskildring från vårt grannland.

Boken säljs inte längre genom bokhandlarna, man får leta reda på den på biblioteket.

tisdag 7 november 2017

Kåda


Bokens titel: Kåda
Författare: Ane Riel
Originalets titel: Harpiks
Översättare: Helena Ridelberg
Förlag: Modernista, 2017
Antal sidor: 240

"Vinnare av Glasnyckeln - Årets bästa skandinaviska kriminalroman 2016" står det på omslaget, hyfsat diskret inklämt i den alldeles otroligt vackra omslagsillustrationen.

Jag har suttit en lång stund och bara tittat på alla saker som framträder när man tar sig tid: en gammal vevgrammofon, en cykel, en spann (som jag nu vet innehöll något äckligt), en fogsvans, en lie, gamla däck, en golvlampa, en hemmagjord ljuskrona, en smutsig spis, mängder av kaniner och den olycksaliga vaggan som bebisen ramlade ut ur...

Omslaget förtjänar ett omnämnande i sig; det är Mikkel Henssel som gjort det. Fantastiskt! Inte bara motivet, utan den dova färgskalan från brun-svart till orange, precis som i kåda.

Jag vet inte om jag skulle klassificera boken som vare sig kriminalroman eller spänningsroman, trots att det är så det står på omslaget. Det här är en alldeles otroligt bra bok som kvalar in bland det bästa jag läst under hela året! Kanske var det bra att jag inte hade några förutfattade meningar om "Kåda", för nu blev det istället en fantastisk läsupplevelse och en roman jag varmt kan rekommendera.

Tänk lite Gilbert Grape och hans tjocka mamma, lite uppväxtmisär à la "Mig äger ingen" eller "Korparna" och så en släng av någon krypande obehaglig psykologisk thriller av Gillian Flynn. "Kåda" är en vacker skildring av något ohyggligt: en familj och ett hus i totalt sönderfall. En sorg som växer sig så stark att den övergår i galenskap.

Jag avhåller mig från att berätta för mycket, ska ge er andra chansen att hoppa rakt in i familjen Haarders värld utan att vara färgade av recensioner, men i korthet kan man säga att den lilla familjen på ön Hovedet i Danmark lever isolerat och har valt att ta avstånd från resten av samhället.

Pappa Jens är en gudabenådad snickare som älskar skogen, träden och den dyrbara kådan. Mamma Maria är en bokhandlardotter som sakta sjunker in i tystnad och orörlighet. Tvillingarna Carl och Liv är barnen som lämnas vind för våg. Gården svämmar över av prylar i en besatthet som gör att familjen snart inte kan röra sig.

En dag kommer farmor Else på besök och upprörs över att gården är så fylld av skräp att man knappt kan ta sig in genom dörrarna, att dagsljuset inte längre tränger in genom fönstren, att maten är slut, råttorna och kaninerna förökar sig, att barnen inte går i skolan. Farmor bodde hos dem när barnen var nyfödda, men hon sjasades därifrån efter en ödesdiger olycka med en vält vagga, som ena tvillingen låg i. Nu är hon tillbaka - och inte alls välkommen. Redan i romanens första mening får vi veta att farmor ska dö. Och det är pappa Jens som planerar att ta livet av henne.

Omdöme: Helt klart höstens största läsupplevelse och en av de bästa böckerna i år! Det här är inte en mordgåta, det är en djupt tragisk beskrivning av en dysfunktionell familj berättad genom en liten flicka som inte till fullo förstår vad hon är med om.

Länk till boken på Adlibris: INBUNDEN.

Stort tack till förlaget för boken!

måndag 6 november 2017

Tematrio: Boktitlar med rymdanspelning

Tre böcker vars titlar handlar om rymden eller något som finns i rymden - det är veckans tematrio. Och eftersom jag är så vansinnigt, vansinnigt långt efter i mitt bloggande nuförtiden så hoppar jag på Lyrans tematrio så att ni inte ska tro att bloggen (eller jag!) har dött.

Givetvis väljer jag "Månen tur och retur" som första bok. Suverän! Behöver jag ens nämna att den är skriven av Hergé och handlar om när Tintin, kapten Haddock, professor Kalkyl och Milou åker rymdraket till månen?

Jag gillar nästan allt som Maria Ernestam skriver, hon är ruggigt duktig! Men just den här var inget vidare... "På andra sidan solen" om missionärer i Kina och åldringar i Sverige som blickar tillbaka på sitt liv.


 En annan favorit är John Ajvide Lindqvist - och just den här boken är så otroligt läskig och äcklig. Rena rama splatterfilmen i bokform! "Lilla stjärna" är inget för dem som inte klarar att läsa om krossade skallar och genomborrade kroppar. Hu.