lördag 18 november 2017

Vuxen-Pixi: Rocky


Vuxen-Pixi x 6: Rocky
Författare: Martin Kellerman
Förlag: Kartago förlag, 2017

En jättefin liten box med sex stycken Pixi-böcker som innehåller färglagda serier med Rocky, på teman som "alkohol", "döden" och "naturen". Så himla fin! Passar perfekt i såna där paketkalendrar som ungar får varje dag fram till jul, om man har en tonåring hemma. Eller en annorlunda present till värdinnan när man är bortbjuden på glöggmingel, kanske?

Visserligen har jag läst många av serierna redan eftersom jag är en inbiten Rocky-fantast sedan något decennium tillbaka och äger flera av böckerna som getts ut (förutom att jag läser DN varje dag, där ju Rocky finns med), men det spelar ingen roll. En liten Rocky-bok sitter alltid bra!


Nästa år kommer Jan Stenmark ut med en box med Pixi-böcker. Ni vet han med de svart-vita eller bleknade fotona från 50-talet som har kompletterats med absurda och ganska galghumoristiska påståenden?

fredag 17 november 2017

Innan väggen


Bokens titel: Innan väggen - en upplyftande bok om utmattning
Författare: Anna Voltaire
Förlag: Ordberoende förlag, 2017
Antal sidor: 74 + lite extra

Jag har sporadiskt följt Anna Voltaire på avstånd under några år, genom hennes blogg Voltaires vardag - känner igen mig så mycket i henne. Jag har aldrig träffat Anna, men hon verkar vara en människa proppfull med projekt och kreativa infall. Tyvärr är det väl inte helt lätt att kombinera tusen idéer om husbygge, inredning, sömnad, djurhållning och trädgårdsodling med att ha tre stora barn och tre små dito - och ett krävande jobb som läkare på en arbetsplats som snarast verkar vara från helvetet...

Författaren drabbades av förlamande utmattning av all stress - och i den här extremt lättlästa, begripliga och tunna boken förklarar hon varför det inte funkar med "ryck upp dig" eller att sova ut en natt bara. De rent fysiska anledningarna till varför vi inte kan resonera oss ur en utmattningsdepression är något som långt många fler skulle må bra av att känna till! Hur våra kroppar reagerar på långvarig stress av det negativa slaget - och hur hjärnan kämpar för att begripa de obegripliga impulser den får.

För mig var det otroligt givande att läsa om det fysiologiska, sånt som inte enkelt botas med en kram och käcka uppmaningar av slaget "ta det lugnt!" utan snarare kräver att man lägger om sitt liv och är mer rädd om sin överhettade hjärna och sönderstressade kropp.

Ni som följt mig på bloggen det senaste året vet ju hur hemskt 2016 var för mig, med min mammas plötsliga död och min oerhörda sorg och saknad över att hon som var så ung (för att ha en 49-årig dotter!) inte fick leva längre. Och min vän som dog i cancer och min älskade hund - till synes ung, frisk och urstark - som fick ett fasansfullt slut. Alla sjukdomar som drabbade mig efter det... När jag läste Anna Voltaires bok insåg jag att en hel del av sjukdomarna som följde på alla dödsfallen antagligen var kroppens stressreaktioner.

Enkelt och mycket personligt skrivet - och faktiskt just upplyftande, som titeln utlovar.

Omdöme: "Innan väggen" är en utmärkt bok för alla oss som tagit oss vatten över huvudet och jäktar runt på tok för mycket - men ännu inte hamnat i det där förlamade stadiet. Och för anhöriga till alla som drabbats och knappt orkar fundera på vad de ska äta till frukost eller klarar att läsa en dagstidning eller föra ett normalt samtal utan att tappa tråden. De som själva är hårdast drabbade får också en sammanfattning av boken: Gå och lägg dig, läs boken om några månader!

Länk till boken på Adlibris: DANSKT BAND

Tack till författaren för pdf:en!


torsdag 16 november 2017

Helgfrågan: Skriva en bok?


Hör du till dem som vill skriva en egen bok? undrar Mia i "Helgfrågan".

Jamen, såklart! SÅKLART!
Och jag är övertygad om att det kommer att bli så också, förr eller senare.

Jag lärde mig läsa och skriva när jag var fyra år. En uppväxt som så kallat öronbarn gjorde att jag tillbringade bokstavligt talat åratal i sängen. Läste, skrev, läste, skrev. Det här var ju långt innan det fanns dag-teve, datorer eller någon annan underhållning än att leka med kottar. (Nja, nu överdrev jag allt. Men ni fattar: på 1970-talet fanns inget som helst kul för en sjuk dagis- och lågstadieunge. Man fick läsa böcker, rita, lägga pussel.)

Jag har skrivit så vansinnigt mycket hela mitt liv. Något kommer det resultera i, det tror jag verkligen, även om jag inte vet vad eller när.

Måste man känna till klassikerna, då?!

Saxat ur morgonens Expressen:

KD har föreslagit att skolan ska ha en lista på böcker som "alla svenska elever ska ha tagit del av när de lämnar skolan". Enligt partiet skulle det även kunna vara ett sätt att integrera nyanlända.

I kvällens SVT:s Aktuellt fick partiledaren själv testa sina litterära kunskaper. Hon fick först frågan: Vem har skrivit "Gösta Berlings saga"?
- Det står faktiskt helt still. Nej, jag har ingen bra gissning, sa Ebba Busch Thor.
När hon fick svaret påtalade hon att hon kunde andra böcker av Selma Lagerlöf.

Nästa fråga handlade om vem som skrivit "Giftas".
-Eh, jadu. Vi är inte på Hjalmar Söderberg, men vi säger det för sakens skull. Doktor Glas är jag väldigt förtjust i, sa hon och fortsatte när hon fick höra att det var August Strindberg:
- Ja, så klart.

Sista frågan var vem som låg bakom "Gentlemen", en modern klassiker från 1980 av Klas Östergren. 
- Ingen av de här tre har jag läst. Jag tror att jag får lägga de här på min egen lista, sa Ebba Busch Thor.

Foto: SVT Aktuellt
---

Lite intressant tycker jag. Ur många aspekter!

Ska politiker förväntas vara mer belästa än resten av folket? För inte sjutton har folk i gemen koll på Strindberg, Lagerlöf, Söderberg eller många av de andra berömda författarna som ingår i vårt kulturarv. Vi vill kanske gärna tro det, men påtagligt ofta tycker jag att människor inte alls läser så mycket eller kan para ihop rätt författare med rätt bok.

Ska en politiker som förordar en bokkanon också känna till böckerna i den och åtminstone ha läst dem för länge sedan? Det kan man kanske tycka. Å andra sidan är det ett parti som kommit med förslaget, inte Ebba personligen.

Och hur viktigt är det för oss att ha läst "Giftas", egentligen? Jag har inte gjort det. Strindberg fick jag nog av på gymnasiet för trettio år sedan och har sedan dess inte ens bläddrat i en bok av honom.

Det är ett bra diskussionsunderlag, det där med "gemensamt kulturarv", "klassiker", "bokkanon", "svenska värderingar", "känna till sim historia" och att kunna säga att man läst något av varenda känd författare. Skulle kunna skriva ett helt reportage om det här, känner jag.

Ebba Busch Thor och hennes parti kommer inte att få min röst i nästa riksdagsval, det är helt säkert, men ändå känner jag lite med henne; även om jag själv skulle fått alla rätt på just den här utfrågningen så hade jag lätt kunnat missa mängder av andra klassiker som man förväntas känna till.

onsdag 15 november 2017

Fin bokfrukost!


Jag blev åter igen bjuden på Bonnierförlagens bokfrukost i centrala Stockholm och det var lika bra som förra gången: en väldigt god frukost, trevligt bemötande, påläst moderator (Jenny Strömstedt) och intressanta författare.

Det som var gemensamt för författarna var väl dels att det handlade mycket om att de ville berätta sin egen historia och dels att bearbeta något svårt.

Exempelvis Anna Hage som berättade om hur hon som 17-åring bevittnade mordet på Olof Palme. Serieskaparen Anna Åhlund som ritade och berättade om otrohet. Småbarnsmamman Carolina Setterwall som berättade om hur hennes (vad de trodde) kärnfriske make en morgon låg död i sängen. Ultralöparen Kristina Paltén hade inget sånt sorgligt att berätta, utan snarare tvärtom: hur hon sprungit igenom hela Iran (tror jag?) och hur vänligt hon blivit bemött.

Många spännande böcker under våren! Jag såg Eva på Boktokig där, men var det fler bloggare som var på bokfrukosten imorse?

måndag 13 november 2017

Vei


Bokens titel: Vei - bok 1
Författare: Sara Bergmark Elfgren (text) och Karl Johnsson (illustrationer)
Förlag: Kartago, 2017
Antal sidor: anges ej, skulle gissa på ca 140

Ett vikingaskepp kommer lastat... med vikingamän på jakt efter jättarnas rike Jotunheim. De börjar tvivla på att de någonsin ska hitta dit och ombord hotar myteri.

Ute till havs finner de en kvinna som flyter halvdöd i vattnet. De plockar upp henne men behandlar henne inte väl, eftersom hon öppnar ögonen och de visar sig vara honungsgula med den sortens pupiller som nästan bara ormar har. Är hon en häxa? Kvinnan surras fast vid en mast medan man dividerar om hur man bäst ska hantera henne. Stämmer det som hon säger, att hon kan vägen till Jotunheim?

Det är Vei, den nästan drunknade kvinnan, som är berättarrösten. Hennes tankar portioneras ut i små textrutor som kan vara lite knepiga att följa om man inte är van vid att läsa serier. Boken är betydligt mer "vuxen" än jag hade förväntat mig: man slår varann på käften så tänderna flyger ur munnen, har sex, försöker hänga någon, dricker sig berusade, kastar folk överbord för att drunkna - bara för att nämna en bråkdel.

Ett vackert seriealbum med dramatiska och genomarbetade bilder. Starka färger och djupa skuggor. Fartfyllt rakt igenom. Jag gillar alla detaljerna; som att Dal - den unge, atletiske mannen som följer Vei har dreadlocks istället för sedvanligt rödlätt burr på huvudet, och att hans tatueringar är blekröda runor över hela bålen. Och perspektiven, vinklarna. Jättarna får mig att tänka på filmen Avatar, men på det hela taget är figurerna - människor, jättar, halvgudar och alla andra - otroligt maffiga med sina stora, starka, köttiga, nästan nakna kroppar.



Mitt foto: Nej, det är inte en dagisunge som gjort halsbandet! Det är en replika av ett glaspärlehalsband man funnit i en vikingagrav. Jag har fått det i present, att använda till min vikingatida klädedräkt som förhoppningsvis blir klar till nästa sommar.

Omdöme: Passar alla oss som både gillar seriealbum, nordisk mytologi, vikingar och folksagor - och säkert många andra med! Jag hade inte begripit att den skulle vara så rå. Hade tänkt ge bort boken till en 11-åring men är ytterst tveksam till det. Det är inte en saga om onda mot goda, med starka hjältar och ståtliga hjältinnor. Det är smutsigt, elakt, brutalt. Det är rått, snuskigt, hämndlystet. Det är sex och lust men framför allt en hel del våldsam död.

Länk till boken på Adlibris: KARTONNAGE

söndag 12 november 2017

Löpgravsvägen


Bokens titel: Löpgravsvägen
Författare: Kari Hotakainen
Originalets titel: Juoksuhaudantie
Översättare: Camilla Frostell
Förlag: Månpocket efter en överenskommelse med Bokförlaget Forum, 2004
Antal sidor: 298

Matti bor i en hyresrätt i utkanten av Helsingfors. Han är hemmafrontsman (detta ord hade jag aldrig hört tidigare, men det förekommer frekvent rakt igenom boken) och kämpar för kvinnors frigörelse. Hustrun Helena arbetar och lever loppan, Matti tar hand om lilla dottern och hushållet på ett föredömligt sätt (han är pedant när det gäller städning och en hejare på att laga mat, bland annat).

Men det är inte så sexigt med hemmafrontsmän, tycker Helena. "Gå ut och festa med kompisarna!" tjatar hon och påpekar ständigt hur oattraktiv Matti är. En gång när hon återigen klagar på hur tråkig Matti blivit, går något sönder i honom. Han kastar ut en knytnäve och träffar hustrun i ansiktet. Hårt.

Helena lämnar honom, tar älskade dottern med sig. Matti är förtvivlad. Hur ska han få dem tillbaka? Polisanmäld för misshandel! Han börjar smida en plan... Sedan länge är Helenas stora dröm att få bo i ett eget hus i förorten - om han bara kan ge henne det så kanske hon kommer tillbaka och de kan fortsätta sitt liv tillsammans?!

Romanen belönades med Nordiska Rådets litteraturpris 2004 och är en fullständigt skruvad historia där man pendlar mellan skratt och vemod, på ett sätt som jag tänker är väldigt finskt.

Matti säljer av möblerna, agerar hälare och ger sexmassage; allt för att få in pengar till ett eget hus. Vi läsare ser hur han gradvis går från småtokigt rolig till en obehaglig inkräktare som spionerar på människorna utmed Löpgravsvägen, tar anteckningar om hur de klipper gräset och grillar fredagsmiddag, bryter sig in i deras hus eller provsitter trädgårdsmöblerna. Det går utför - och det är både skrämmande, en gnutta lustigt ibland och mest av allt sorgligt.

Omdöme: Mycket i boken kretsar kring de frontmän som stred för Finland i andra världskriget och de hemmafrontsmän som Matti tillhör. Om förlegade könsroller och om hur svårt det kan vara att finna sig tillrätta och passa in. Boken har några år på nacken och känns faktiskt ännu äldre. En absurd samhällsskildring från vårt grannland.

Boken säljs inte längre genom bokhandlarna, man får leta reda på den på biblioteket.

tisdag 7 november 2017

Kåda


Bokens titel: Kåda
Författare: Ane Riel
Originalets titel: Harpiks
Översättare: Helena Ridelberg
Förlag: Modernista, 2017
Antal sidor: 240

"Vinnare av Glasnyckeln - Årets bästa skandinaviska kriminalroman 2016" står det på omslaget, hyfsat diskret inklämt i den alldeles otroligt vackra omslagsillustrationen.

Jag har suttit en lång stund och bara tittat på alla saker som framträder när man tar sig tid: en gammal vevgrammofon, en cykel, en spann (som jag nu vet innehöll något äckligt), en fogsvans, en lie, gamla däck, en golvlampa, en hemmagjord ljuskrona, en smutsig spis, mängder av kaniner och den olycksaliga vaggan som bebisen ramlade ut ur...

Omslaget förtjänar ett omnämnande i sig; det är Mikkel Henssel som gjort det. Fantastiskt! Inte bara motivet, utan den dova färgskalan från brun-svart till orange, precis som i kåda.

Jag vet inte om jag skulle klassificera boken som vare sig kriminalroman eller spänningsroman, trots att det är så det står på omslaget. Det här är en alldeles otroligt bra bok som kvalar in bland det bästa jag läst under hela året! Kanske var det bra att jag inte hade några förutfattade meningar om "Kåda", för nu blev det istället en fantastisk läsupplevelse och en roman jag varmt kan rekommendera.

Tänk lite Gilbert Grape och hans tjocka mamma, lite uppväxtmisär à la "Mig äger ingen" eller "Korparna" och så en släng av någon krypande obehaglig psykologisk thriller av Gillian Flynn. "Kåda" är en vacker skildring av något ohyggligt: en familj och ett hus i totalt sönderfall. En sorg som växer sig så stark att den övergår i galenskap.

Jag avhåller mig från att berätta för mycket, ska ge er andra chansen att hoppa rakt in i familjen Haarders värld utan att vara färgade av recensioner, men i korthet kan man säga att den lilla familjen på ön Hovedet i Danmark lever isolerat och har valt att ta avstånd från resten av samhället.

Pappa Jens är en gudabenådad snickare som älskar skogen, träden och den dyrbara kådan. Mamma Maria är en bokhandlardotter som sakta sjunker in i tystnad och orörlighet. Tvillingarna Carl och Liv är barnen som lämnas vind för våg. Gården svämmar över av prylar i en besatthet som gör att familjen snart inte kan röra sig.

En dag kommer farmor Else på besök och upprörs över att gården är så fylld av skräp att man knappt kan ta sig in genom dörrarna, att dagsljuset inte längre tränger in genom fönstren, att maten är slut, råttorna och kaninerna förökar sig, att barnen inte går i skolan. Farmor bodde hos dem när barnen var nyfödda, men hon sjasades därifrån efter en ödesdiger olycka med en vält vagga, som ena tvillingen låg i. Nu är hon tillbaka - och inte alls välkommen. Redan i romanens första mening får vi veta att farmor ska dö. Och det är pappa Jens som planerar att ta livet av henne.

Omdöme: Helt klart höstens största läsupplevelse och en av de bästa böckerna i år! Det här är inte en mordgåta, det är en djupt tragisk beskrivning av en dysfunktionell familj berättad genom en liten flicka som inte till fullo förstår vad hon är med om.

Länk till boken på Adlibris: INBUNDEN.

Stort tack till förlaget för boken!

måndag 6 november 2017

Tematrio: Boktitlar med rymdanspelning

Tre böcker vars titlar handlar om rymden eller något som finns i rymden - det är veckans tematrio. Och eftersom jag är så vansinnigt, vansinnigt långt efter i mitt bloggande nuförtiden så hoppar jag på Lyrans tematrio så att ni inte ska tro att bloggen (eller jag!) har dött.

Givetvis väljer jag "Månen tur och retur" som första bok. Suverän! Behöver jag ens nämna att den är skriven av Hergé och handlar om när Tintin, kapten Haddock, professor Kalkyl och Milou åker rymdraket till månen?

Jag gillar nästan allt som Maria Ernestam skriver, hon är ruggigt duktig! Men just den här var inget vidare... "På andra sidan solen" om missionärer i Kina och åldringar i Sverige som blickar tillbaka på sitt liv.


 En annan favorit är John Ajvide Lindqvist - och just den här boken är så otroligt läskig och äcklig. Rena rama splatterfilmen i bokform! "Lilla stjärna" är inget för dem som inte klarar att läsa om krossade skallar och genomborrade kroppar. Hu.


söndag 29 oktober 2017

Bokläsningsenkät

Jag ska försöka svara på bokläsningsenkäten som Annette på Just nu Just här har knåpat ihop. Här kommer mina svar (eftersom jag skrivit av hela enkäten väljer jag att bara lämna MINA SVAR, inte alla svarsalternativen för de var så många):


1. Vilken typ av bok läser du oftast?
a) Deckare
b) Facklitteratur
d) Skönlitteratur


2. Bästa omfång på en bok?
b) 447 sidor
(Hade jag fått välja fritt så hade jag inte valt vare sig 247, 447 eller 647 - utan 347 sidor.)


3. Vilket bokformat föredrar du?
a) Inbunden
b) Storpocket
c) Pocket
h) Danskt band


4. Litterärt no-no?
a) Vika hundöron
c) Läsa under middagen
d) Vara oförsiktig om omslaget (ja, men hela boken, rubb och stubb!)


5. Ge exempel på böcker med snygga bokomslag!
Lägger ut en hel drös:











6. Årstid då du läser allra mest?
a) Vår
b) Sommar
(Är inte helt säker på att det stämmer, men upplever att jobbet tar väsentligt mycket mer tid på höst och vinter, och därför hinner jag läsa mer under vår och sommar.)


7. Ditt drömyrke i bokbranschen?
a) Författare
c) Formgivare


8. Vilket förlag kan du lita på har en riktigt bra bok för dig?
Norstedts och Albert Bonniers är ju de förlag som jag äger flest böcker av, även om jag önskar att jag kunde stödja småförlagen mer. Har gillat många böcker från Sekwa, Bookmark, Historiska Media, Novellix och Modernista. Minns tyvärr inte alla heller!


9. Är det någon typ av språk du har svårt för i böcker?
d) Sentimentalt språk
e) Slang/jargong
Lägger till: Försök till att skriva som ungdomar pratar. Det är ju inte nödvändigtvis slang eller jargong. I stort sett ingen författare klarar väl av att skriva ungdomars talspråk på ett realistiskt och läsvänligt sätt, tycker jag.


10. Vad får dig att följa en annan bloggare?
a) Informativa inlägg
b) Personliga inlägg
c) Fina inlägg
d) Fokus på litteratur


11. Hur ofta ger du bort böcker i julklapp?
a) Nästan alltid, det är roligt att hitta den perfekta boken för en viss person.
Ber att få stryka det där med "nästan", för vi har faktiskt en regel i vårt hushåll att samtliga familjemedlemmar får en bok varje jul och varje födelsedag. Alltid. Alla år. Utan undantag.


12. Vad är viktigt när du väljer en bok till dig själv?
a) Handlingen
b) Språket
d) Stämningen
Vågar knappt skriva det men alternativ g) Att det är ett snygg omslag är också viktigt...
Priset är inte heller oväsentligt.
Och sånt som punktstorlek och marginaler, för läsvänlighetens skull.

13. Jag ser fram emot nästa bok av...
...serien "Släkten",
...Katarina Wennstams nya ("Gänget") när den kommer på pocket,
...Majgull Axelssons nya ("Ditt liv och mitt") när den kommer på pocket,
...fortsättningen på Wolf Hall och För in de döda - om mänskan bara kunde ta och skriva klart den!!!
Kommer tyvärr inte på så många mer just nu, det står helt still i skallen.




torsdag 26 oktober 2017

Hur lever villaägare i Finland?


Jag läser just nu en totalt skruvad bok: Löpgravsvägen. Den är fullständigt vansinnig, faktiskt. Huvudpersonen tänker köpa sig ett hus trots att han inte har råd och trots att han egentligen gillar att bo i hyreslägenhet.

Han misstänker nämligen att det är enda sättet att få hustrun och lilla dottern att återvända till honom efter att den kvinnliga delen av familjen rymt ifrån honom. Ett hus kommer att lappa ihop äktenskapet!

Frågan är bara hur villaägare är funtade. Måste man grilla på kvällen? Ha bastu fast det blir dyra elräkningar? Klippa gräset i trädgården? Och hur får man råd med banklån och handpenning?

Mannen går noggrant tillväga, han springer (bokstavligt talat!) omkring i stadens ytterkanter och tar anteckningar. På vägen kan man lugnt säga att han urartar. Det börjar lite fint med att han masserar damer på känsliga kroppsdelar för att få in pengar till husköpet men eskalerar snabbt till att han kliver in i folks trädgårdar, provsitter deras möbler, glor in genom fönstren och pinkar i buskarna.

Det här måste vara bland det galnaste jag läst på år och dag. "Löpgravsvägen" av Kari Hotakainen belönades med Nordiska Rådets litteraturpris 2004. Jag kanske inbillar mig - har ju inga vetenskapliga belägg överhuvudtaget - men det känns väldigt finskt med denna sjuka humor i kombination med stort vemod och en gnutta sorg.

onsdag 25 oktober 2017

Vem hjälper dig om du blir kidnappad?!

På Facebook följer jag Arga bibliotekstanten och skrattar ofta gott åt hennes lustiga inlägg. Hennes inlägg är nästan alltid något att se fram emot! Idag hade hon en kul bild med tillhörande fråga: Du har blivit kidnappad och kan be en (1) uppdiktad person att komma och befria dig. Vem väljer du?


Hmmm. Svårt. Det finns många man skulle kunna fråga, i synnerhet såna som besitter superkrafter eller trolldomskunskaper.
Jag svarar nog ändå att jag skulle be min älsklingshjälte Tintin, för han klarar allt utan att vara stor, stark, magisk eller alltför overklig - utan mest bara smart.

Vem skulle du be om hjälp?

måndag 23 oktober 2017

Tematrio: Jag också!

Tematrion hos Lyrans Noblesser denna vecka handlar om #Metoo, brännande aktuellt - trots att det är ett problem som väl har funnits lika länge som mänskligheten.

Jag önskar jag själv hade mod att vara en av de där kvinnorna som ventilerar sina erfarenheter, men jag känner inte att jag mäktar med. Det får räcka med "jag också". I min bokhylla finns en ofantlig massa böcker där kvinnor blir våldtagna, sexuellt utnyttjade, tafsade på, utsatta för sexistiska skämt och ett opassande kladdande. Jag kollar som hastigast i bokhyllan med romaner och inser att övergrepp på kvinnor är ett mycket, mycket vanligt tema.


Björnstad av Fredrik Backman handlar om en våldtäkt och hur svårt det är för vuxna och ungdomar i den lilla bygden att veta vilken sida de ska stå på: flickans eller pojkens? Kan man sympatisera med båda? Spiller skam och skuld över på föräldrarna? Ska man agera eller bara glömma?


Jenny av Jonas Gardell är en fruktansvärd historia om en sommarnatt strax innan klassen slutar nian och hur svårt det är för Jenny att någonsin hämta sig från det som hände...


Så gott som alla böcker av Katarina Wennstam handlar om mäns våld mot kvinnor, på något vis. Jag valde Skuggorna eftersom den handlar om ett gäng kvinnor som inte accepterar att förövarna går fria, utan väljer egen rättsskipning.





lördag 21 oktober 2017

Ingen lever i samma familj


Bokens titel: Ingen lever i samma familj
Författare: Claes de Faire
Förlag: Wahlström & Widstrand, 2017
Antal sidor: 176

Jag brukar tycka om relationsromaner, i synnerhet nutida, och gillade själva ramberättelsen: man och kvinna åker från Sverige till Turkiet under sommarlovets sista vecka för att ha en veckas välförtjänt semester med sina två barn men blir osams om en struntsak och tappar totalt alla spärrar.

Tyvärr gillar jag nästan ingenting i den här boken. Jo, språket är fint och flyter på bra. I övrigt känner jag mest en irritation över två totalt dysfunktionella och omogna vuxna som beter sig fruktansvärt elakt mot varandra och indirekt mot barnen.

Man måste ju inte alltid sympatisera med huvudpersonerna i de böcker man läser eller de filmer man ser - men här går min initiala irritation över till att jag närmast blir äcklad av hur illa de beter sig.

Martin är så rar, gillar att ha ordning och reda, städar fint, pyntar och pysslar, jobbar som värderingsman på en auktionsfirma. Vilken mysig man! Överseende med sin frus illojala snack, överseende med vännernas hånfulla skratt, överseende med de odrägliga barnen (de beskrivs konsekvent som blodsockergriniga, tjuriga, initiativlösa och benägna att starta syskongräl).

Ja, tänk så gullig Martin är! Inte kan han rå för att han slår över totalt för en struntsak, rusar ifrån familjen under resan i Turkiet, super skallen av sig, kladdar på tonårstjejer, raglar omkring dyngrak på stranden, spyr kaskader, trycker sin erigerade penis mot unga kvinnor som inte kan freda sig - och vägrar svara på sms från sin fru för hon är ju "en jävla fitta".

Frun är inte bättre hon. Fullständigt självupptagen.

Nej. Om de var vuxna, betedde sig vuxet och var rasande arga - det vore en sak. Då skulle jag kunna leva mig in i det hela. Men en 40-åring som har en mental nivå som en femåring? Och när de båda två är lika omogna, egocentriska och elaka, då kan jag inte uppbåda någon sympati alls.

Dessutom konsumerar de kopiöst med alkohol rakt igenom boken: de dricker vin, tar en drink, köper en kall öl. Och så har de sex i de mest bisarra situationer med människor som de faktiskt borde låta bli (för att inte avslöja för mycket säger jag inte varför jag tycker detta). Inklusive någon sorts försoningssex som avslutas med att mannen blir så djupt klöst av kvinnan att han sticker ifrån familjen igen.

Jamen, för helskotta, Martin! Ta hand om dina barn som hamnar i kläm, ignorera kvinnan du är gift med, åk hem till Sverige och skilj dig - och boka in tio års terapisessioner för att reda ut varför du själv är så himla konstig.

Omdöme: Osannolik berättelse om ett par som verkligen inte borde leva ihop.

Länk till boken på Adlibris: INBUNDEN.

Tack till förlaget för recensions-exet! Jag måste ju vara ärlig...

onsdag 18 oktober 2017

Avskedsfesten


Bokens titel: Avskedsfesten
Författare: Anna Fredriksson
Förlag: Månpocket efter en överenskommelse med Bokförlaget Forum, 2017
Antal sidor: 299

Jag har (nog) läst alla Anna Fredrikssons tidigare böcker, gillar hennes trovärdiga sätt att beskriva relationer oavsett om det är mellan älskande par, vuxna barn mot sina föräldrar, syskon emellan eller kompisar.

Det började med Sommarhuset, som jag verkligen tyckte mycket om. Sedan kom Lyckostigen som också var väldigt bra. Därefter följde Augustiresan och Tisdagsklubben som båda var okej.

Nu är Fredriksson tillbaka med en riktigt bra relationsroman - den här tycker jag nog bäst om av allihop! Tempot är rätt långsamt, känslorna inte överdrivet yviga, inget dramatiskt händer - tja, inte mycket händer överhuvudtaget när jag tänker efter. Men människorna det kretsar kring blir så verkliga trots att vi bara får följa deras möten. Det finns nästan inga beskrivningar av deras utseenden (man inser hur ovanligt detta är, när man konfronteras med det!) utan vi får själva bilda oss en föreställning av dem.

Rebecca och Jacob som varit ett par i evigheter och har två barn ihop, är bästa vänner och känner varann utan och innan. Men de har glidit isär och tillsammans har de fattat beslutet att skiljas. En lycklig skilsmässa, i all vänskaplighet.

Rebecca kommer med idén att de ska släppa nyheten på kompisgängets årliga svampplockarhelg. En avskedsfest som ska markera en början på något nytt i livet! Varför inte, när man har dop, förlovningar, begravningar, 30-årsfester och baby showers? Det är väl bara naturligt och inte alls dramatiskt.

Tyvärr tar inte vännerna lika lätt på skilsmässan som Rebecca och Jacob. Det är ett svek att de inte har hintat något! Att de valde den heliga svampplockarhelgen för att berätta. Vems fel är det att de ska skiljas? Varför kan de inte bara fortsätta vara ett par, om de ändå är bästa vänner?!

Vi får växelvis följa Jacob och Rebecca samt de två männen och två kvinnorna i de andra paren som ger sin syn på den där avskedsfesten, på äktenskap och relationer, på vänskap som prövas hårt och kanske inte håller...

Omdöme: Nyanserad bild av äktenskap och framför allt skilsmässor, välskrivet, trovärdigt - och med ett helt gäng realistiska, kompetenta, handlingskraftiga kvinnor i huvudrollerna.

Länk till boken på Adlibris: INBUNDEN eller POCKET

lördag 14 oktober 2017

Rätt svar på bokcitaten:

Det var tydligen knepigare än jag trodde, det här med citat ur böcker. Jag som tänkte att jag lämnade hintar i texterna...

Bok A är Åsne Seierstads oerhört viktiga bok om de två norska systrarna som blir IS-brudar i Syrien. Försökte plocka ett avsnitt ur "Två systrar" där man tydligt ser den ena flickans radikalisering.


Bok B är en av mina favoriter och jag trodde att jag röjde den genom att ta ett stycke där Karin Bojs berättar om hur impopulära vissa DNA-fynd är, för dem som vill se någon sorts nordeuropeisk "ras" som svenskarnas ursprung. Lion´s Library genomskådade mig när hon gissade på Augustprisvinnaren "Min europeiska familj de senaste 54.000 åren".


Bok C trodde jag var svårast, men den lyckades ju Vargnatt knäcka: den fantastiskt detaljerade historien om Sir Arthur Conan Doyle och hur han försöker ta livet av sin egen skapelse: Sherlock Holmes. "Från Holmes till Sherlock", lysande berättad av Mattias Boström.


Bok D var jag säker på att varenda en skulle klara. Dels för att "Karin" nämns, dels för talspråket som är så speciellt, dels för att det handlar om andra världskriget - men främst för att hon skriver om Vasastan. Det är förstås Astrid Lindgrens "Krigsdagböcker 1939-1945" som jag vet att många av er har läst.


Bok E var nominerad till Augustpriset förra året och blev mycket omskriven, så jag trodde inte den skulle vara så svår. Det är "Fattigfällan" av Charlotta von Zweigbergk, en ögonöppnare för många då den berättar om hur skamfyllt det är med fattigdom - och att fattigdom i en storstad i Sverige idag inte ser ut så som många tror.






fredag 13 oktober 2017

Kan du böckerna?

Liten förströelse för den som inte tänker gå ut i höstrusket denna helg. Ur vilka böcker i min faktaboksbokhylla är dessa citat hämtade (jag har med flit valt böcker som kommit ut de senaste åren och blivit så pass uppmärksammade att det finns en rimlig chans för alla bokbloggare att klara utmaningen!):


A.
"Spelades det musik lämnade hon klassrummet. Visades det film gick hon ut. När de hade rollspel ville hon inte vara med för hon kunde inte låtsas som hon var en annan än den hon var. Det var också haram.
Hon strök sig som Leila från Facebook, skapade en ny profil där hon kallade sig Bintu Sadiq, Sadiqs dotter, och postade bara religiösa texter."


B.
"En del av dessa kritiker kan avfärdas som besvikna rasister. De ogillade idén att invandrare från Mellanöstern skulle ha haft någon avgörande betydelse för den svenska befolkningens tidiga historia."


C.
"Många läsare grät. Tjugotusen sa upp prenumerationen. Prinsen av Wales var, sades det, ytterst bestört. Det ryktades att unga herrar i city satt sorgflor på sina höga hattar. (---)
Conan Doyle kunde för sitt liv inte förstå det. Han var fullständigt kallsinnig till vad han gjort. Sherlock Holmes var hans eget påfund och han hade rätt att göra vad han ville med honom. Nu skulle det till slut bli tyst om detektiven."


D.
"Sen la jag å till jobbet, och i nyheterna klockan 10 meddelades att strax innan hade främmande flygplan flugit in över Stockholm och slängt ner fullt med bomber över Hammarbyhöjden, sen fortsatte de över Södertälje och Strängnäs och tappade bomber där också.
(---) Jag är tacksam, att inte bomberna ramlade över Vasastan, för då hade väl Karins nervsystem kommit i allvarlig oordning."


E.
"Den här svampiga kroppen är inte min, det är inte den kropp jag är van vid. Nej, det här är inte vanligt hull, det här är fattigdomssvampet, det alldeles speciella geléartade ytterskiktet som kommer sig av dålig mat. Det är en sorts svullet fläsk (---)."







torsdag 12 oktober 2017

Älska, glömma och förlåta


Bokens titel: Älska, glömma och förlåta
Författare: Lori Nelson Spielman
Originalets titel: Sweet Forgiveness
Översättare: Ing-Britt Björklund
Förlag: Albert Bonniers Förlag, 2017
Antal sidor: 345

Jag fick nästan ett skrattanfall när jag öppnade det oväntade bokpaketet med ett recensions-ex från Bonniers. Vem får för sig att skicka något med titeln "Älska, glömma och förlåta" till mig?! Det måste vara ett misstag. Jag är inte rätt målgrupp. Och kolla: i paketet ligger även en liten tyllpåse med ett par små stenar...

Den här romanen är så förutsägbar så ordet förutsägbar räcker nästan inte till. Precis allt går inledningsvis exakt så som jag tänkt.

Men! Någonstans ungefär två tredjedelar in i handlingen lurar författaren mig första gången - och sedan fortsätter det så. Huvudpersonen beter sig annorlunda än jag trott och framför allt gör hennes omgivning det. Härligt! Om man trodde att man uttråkat skulle sucka sig genom hela boken så är det fel, för ingenting är fullt så enkelt för Hannah som det tycks i början.

Hannah är alltså en framgångsrik tevepersonlighet med ett eget pratprogram på en tevekanal i New Orleans. Hon är populär och får mängder av beundrarbrev, men släpper aldrig någon inpå livet. Hennes älskare är en affärsman som kandiderar till senator, tror jag, och som ständigt glider på svaret när hon frågar om de ska gifta sig och bli ett etablerat par.

En dag får Hannah läsa i lokaltidningen att hennes gamla mobbare Fiona ska ge ut en självhjälpsbok och åka på turné i ämnet "förlåt dig själv och andra". Fiona har kläckt den lysande idén att man ska skicka två små fina stenar till någon man vill be om förlåtelse. Den ena stenen ska personen sända tillbaka till en om man blir förlåten, den andra stenen ska personen i sin tur skicka vidare till någon som den betett sig illa mot.

Hannah har fått ett sånt brev från Fiona, men kan inte förlåta henne för elakheterna under skoltiden.  Frågan är dock om hon inte till slut måste, eftersom Fiona bjuds in till tevestudion för att visa publiken en försoning mellan den populära programledaren och den lika populära författaren...

Som sagt, stora delar av boken är rena rama Sandra Bullock-filmen där den charmerande huvudpersonen extremt förutsägbart parerar ex-pojkvännen (varför i himlens namn gjorde hon slut med en så fin kille?), älskaren (fattar hon inte hur taskig han är?), älskarens bortskämda dotter (men säg åt henne, för tusan!), sin mamma (som hon vägrat prata med på tjugo år), sin styvpappa (var han verkligen så hemsk som hon vill minnas?), den underbart mjuke och mysige mannen hon träffar men inte tänker bli kär i och den löjligt karriärslystna unga Claudia som försöker sno Hannahs jobb.

Mitt foto: Jag tror inte det skulle räcka med en enda sten om jag skulle säga förlåt till andra. Men dessa skönheter plockade jag en lycklig dag för länge sedan i Jugoslavien (på den tiden det var just Jugoslavien, förstås) och dem ger jag inte bort i första taget.

Omdöme: En feelgoodbok där förlåtelse och acceptans spelar en större roll än romantik. (Även om det är rätt gullegulligt också.) Det är ofrånkomligt att börja tänka på vad förlåtelse egentligen är och om det är bra att dra upp saker som ligger decennier tillbaka i tiden. Och vem är jag själv skyldig ett förlåt?

Länk till boken på Adlibris: INBUNDEN

onsdag 11 oktober 2017

Jag lever allena

Jag har visst redan skrutit om att jag är rätt duktig på svåra korsord. (Tänk att det ska bära så emot att säga "Jag är faktiskt himla bra på det här!") Den gången handlade det om en av de vackraste dikterna jag vet: En gång är den allra sista gången.

Nu tänkte jag i all enkelhet tipsa om samma sak igen: Jag löser på söndagarna det dubbelkryss som Dagens Nyheter har. Det är oftast en utmaning, i synnerhet om det är dikter eller lite äldre språk.

Fördelen med Dubbelkrysset i DN är att jag lär mig en massa om författare som jag inte känt till tidigare. Det slutar nästan varenda söndag med att jag slår upp just den dikten eller den författaren för att läsa lite till. Undantaget när det nyligen var Lars Kepler och ett utdrag ur den bisarrt blodiga och stereotypa Kaninmördaren (heter den så?).

Häromveckan var det exempelvis Sandro Key Åberg som jag bara känner till namnet men aldrig läst något av. Förra veckan var det Agatha Christie. Denna vecka var det - med risk för att jag nu avslöjar för mycket eftersom det fortfarande går att tävla! - Erik Axel Karlfeldts dikt "Jag lever allena". Just den hade jag inte läst tidigare.


"Jag lever allena" ur Fridolins visor (1898)
Jag lever allena, jag fingrar min flöjt,
jag suger min sura pipa förnöjt.
Jag brygger mitt dricka och kysser mitt stop
som själv jag stävat ihop.
Så masar en dag och ännu en dag;
mitt dalur slår sina sävliga slag.
Och längesen, tycks mig, ringde det ut
min ungdoms sista minut.

Inte nog med att man lär sig underliga ord genom korsord (att asa och att ina är verb som förekommer ofta!), man lär sig också mer om vitt skilda författare.

tisdag 10 oktober 2017

Tiden räcker inte till

Veckorna flyger förbi. Jag läser intressanta artiklar på kultursidorna och tänker att "det här kan jag spinna vidare på" eller "det här måste jag berätta för någon!". Jag läser böcker också, men har inte hunnit recensera dem. Jag ser andras spännande inlägg på bokbloggar men hinner inte kommentera. Utmaningar som verkar roliga, men som jag inte har ork att delta i.

Den senaste tiden har allt handlat om att jobba dygnet runt för att lansera ett nytt företag. Lyckas det så kommer jag inte att behöva oroa mig för pengar hela tiden. Man kan inte köpa lycka för pengar, men banne mig om det inte hjälper till!

Och den lilla andhämtningstid som har funnits därutöver, har jag ägnat åt att planera, marknadsföra och genomdriva ett av alla hundratals firanden som Friluftsfrämjandet hållit runtom i landet den gångna veckan. Föreningen fyller 125 år denna höst och har drygt 90.000 medlemmar som värnar om allemansrätten och friluftslivet. En av dem är jag!


Vi grillade marshmallows.

torsdag 5 oktober 2017

Någon jag har läst!

Jaha, det här var ju fantastiskt: en Nobelpristagare som jag faktiskt har läst innan utmärkelsen. Har det hänt förut? (Jo, förresten, Alice Munro.)

När alla kultursidor, bokbloggar och litteraturintresserade vänner frossar i spekulationer om vilken författare som kan tänkas vinna just den här gången - det är samma visa vartenda år! - så sitter jag mest tyst och känner mig oinsatt. Det är inte kul. Man vill ju inte känna sig obildad.

Det flyger namn i luften, långt över huvudet på mig. Författare som jag inte känner till, eller bara har hört om men aldrig läst. Sällan känner mig suktad att läsa heller.

Det finns andra bokpriser som jag följer och andra topplistor som inspirerar, men just Nobelpriset i litteratur hör inte till dem.

Men det här var ju roligt! Senast i måndags puffade jag för denna i Lyrans "tematrio":


Edit: Jag var tvungen att stryka en del i denna text eftersom jag virrat till det för mig och blandat ihop några av alla dessa tidigare pristagare som jag aldrig läst.

måndag 2 oktober 2017

Tematrio: Tanter och farbröder

Tematrion inne hos Lyran har denna vecka "Tanter och farbröder" som ämne. Man får välja fritt så länge böckerna handlar om lite äldre personer - och då tar jag:


Arthur Peppers diskreta charm av Phaedra Patrick.
Tant som dör och farbror som längtar sig tokig efter henne och börjar gräva i hennes förflutna för att lära känna henne postumt. Udda feelgood.



De fördömdas drottning av Anne Rice.
Tanter och farbröder som är flera hundra år gamla och som "älskar" genom att slurpa i sig varandras blod. Det här är fortsättningen på "En vampyrs bekännelser" och "Nattens furste".


Begravd jätte av Kazuo Ishiguro.
Tant och farbror vandrar genom sagolandskap i England för tusen år sedan, bland riddare, drakar och Döden som väntar... Kan inte annat än rekommendera denna!



Ett amatöräktenskap av Anne Tyler.
Tant och farbror som varit gifta i många decennier trots att de är väldigt omaka och egentligen inte begriper sig på varann. Inte Tylers bästa, men bra ändå.

Ojdå, det blev visst fyra - men nu orkar jag inte sudda.


Yxmannen


Bokens titel: Yxmannen
Författare: Ray Celestin
Originalets titel: The Axeman´s Jazz
Översättare: Hanna Williamsson
Förlag: Kalla Kulor, 2017
Antal sidor: 473

Bokens stora behållning - tja, bokens enda! - är de helt otroliga beskrivningarna av staden New Orleans för hundra år sedan. Det är för dem jag läser boken och för dem jag orkar läsa klart.

Det börjar med en beskrivning av ett begravningsfölje med svarta människor som går genom staden i morgondimman i en lång procession, iklädda svarta kläder och med en överdådigt dekorerad likvagn. Efter att ha vandrat runt och samlat på sig gäster i flera timmar och därefter hållit begravningen ger predikanten klartecken till fest: han vänder sina kläder ut-och-in och avslöjar färgsprakande vackra, afrikanska tyger och glada mönster. Alla andra gör likadant och snart dansar de gatorna fram i en karneval, tar fram sina brassinstrument och spelar livlig jazzmusik, häller i sig öl och flödande bourbon.

New Orleans i Louisiana i södra USA är träskmarker med en egen kultur, som skiljer sig skarpt från resten av landets. Korruptionen är stor, den italienska maffian är direktimporterad från Sicilien, borgmästaren är mutad. Här finns kreoler och svarta blandat med vita plantageägare och nya europeiska invandrare.

Hjulångare tuffar på floden, mangroveträsken är täta, tropiska oväder sveper in. I staden var husen en gång vackra, påkostade och överdådiga - nu är de förfallna och fuktskadade. I hamnarna ligger fiskebåtar och piratskepp, här säljs både fisk och otillåtna varor. Spådamer läser tarotkort, häxor kokar örtteer, världskrigets överlevare vandrar traumatiserade på gatorna, i kinesiska opiumhålor röker de unga bort sina liv.

Miljöbeskrivningarna är den stora behållningen, tveklöst. Likaså de stora rasmotsättningar och den svåra diskriminering som drabbar de flesta av bokens karaktärer, på ett sätt eller annat. Jag älskar de bitarna av boken och vill bara ha mer!

Ray Celestin har planterat en helt äkta mordgåta i sin bok, en serie grymma dödanden som faktiskt utfördes i New Orleans under åren 1918-1919. Han vill gärna försöka lösa gåtan genom att låta oss följa tre olika personer som alla letar efter mördaren, men kruxet för mig är att det stannar inte vid tre. Det är snarare ett tiotal och jag kan knappt hålla isär dem:

Den svarta flickan Ida som är så vit i hyn att hon blir utstött. Hon jobbar på en detektivbyrå och är vän med mannen som ska komma att bli den berömde jazzmusikern Louis Armstrong. De två hjälps åt på sitt håll för att hitta mördaren.
Polismannen Michael som har en hemlighet som inte får komma ut, men som förstås gör det ändå. Han jobbar tillsammans med en ung irländsk man som inte avslöjar sin bakgrund.
Den medelålders italienaren Luca som tidigare varit Michaels mentor men som nu spenderat åratal i fångenskap efter att adepten avslöjade hans samröre med maffian.

Utöver det är en journalist insyltad och på tok för många starka, maktlystna, förmögna män (jag orkar inte hålla koll på vem som är vem till slut) samt ett antal färgade människor på samhällets botten. Mordhistorien engagerar mig inte det minsta. Det är för rörigt, för många namn, för många människor, för många kriminella nätverk att hålla reda på. För blodigt och brutalt, för snaskigt och våldsamt. För stereotypa beskrivningar av båda könen.

Ingen mer Ray Celestin för min del, tack. I nästa bok ska han tydligen ta med sig Ida och Louis till Chicago och låta dem träffa Al Capone...

Länk till boken på Adlibris: INBUNDEN eller POCKET.

tisdag 26 september 2017

Futura - med framtiden för sig

Jag är oerhört förtjust i Futura. När typsnittet kom, 1927, var det något alldeles extraordinärt. Innan dess var man inte van vid linjärer utan i stort sett allt var antikvor.

En antikva har "fötter", serifer, som gör att ögat lättare kan följa linjen när man läser. Fötterna binder ihop bokstäverna till ord med tydliga mellanrum. Det är därför det upplevs som enklare att läsa en hel text (en inlaga i en bok, exempelvis) i ett typsnitt med serifer än ett utan.

Numera kallas många linjärer inte längre för linjärer, gothic eller grotesker utan just för "sans serifer" - åtminstone om man tittar bland datorns förinstallerade fonter. Jag misstänker att det är det uttrycket som helt kommer att ta över, om det inte redan gjort det.

De linjära typsnitten funkar utmärkt i rubriker, mellanrubriker, logotyper och på skyltar. Många av dem är skapade med just Futura som utgångspunkt.



Futura är ett sällsynt vackert typsnitt, enligt min mening. Det är nämligen inte rakt på ett tråkigt sätt som Helvetica och Arial, utan rakt med finesser och integritet (om nu ett typsnitt kan ha det!). De vassa kanterna! Jag älskar dem. De perfekta cirklarna i bokstäver som O och gemena e. Armbågarna på versala M, måste vara bland de snyggaste bland snygga fonter! Balansen är perfekt.

---

Ett användningsområde där man hittar Futura i mängd, är på bokomslag. På senare tid har jag noterat att i synnerhet deckare och spänningsromaner gärna får en rubrik i Futura.

Som formgivare kan man numera lätt gå in och pilla i fonterna digitalt, förvränga dem och justera lite hur som helst. Men ursprungsformen känns igen i alla fall, den går inte att ta miste på. Jag kan inte svära på att alla nedanstående exempel (jag har letat reda på dem på nätbokhandeln) är Futura i original, det kan även vara en förvrängd version eller en ny font som bygger på Futura - men ni fattar säkert vad jag menar:









Not: Skaparen av detta vackra och omåttligt populära typsnitt är tysken Paul Renner.