torsdag 18 augusti 2016

Missdådare


Bokens titel: Missdådare - Brott och människoöden i Sverige omkring 1600
Författare: Annika Sandén
Förlag: Atlantis, 2015
Antal sidor: 241 + ytterligare 35 sidor med noter och hänvisningar mm

För oss som älskar svensk historia, med allt från egen släktforskning till att läsa om verkliga kungar och allt däremellan, är det här en riktig pärla. Jag önskar jag hade skrivit den själv!

Ett mycket bra inledande kapitel där Annika Sandén påtalar svårigheterna med att veta vad dåtidens människor - fatttighjon, pigor och drängar, bönder och bondmoror, men för den delen även adelns och prästerskapets folk - tyckte, tänkte, sa högt eller tisslade med varann om. Vilka värderingar fanns i samhället, vilka moraliska aspekter fanns rörande ens leverne, hur lika eller olika oss var egentligen våra förfäder som levde på 1500- och 1600-talen?

Boken innehåller flera fall där brott har begåtts och de förmodade gärningsmännen ställs inför rätta. Det mesta utspelar sig i Östergötland under hertig Karl (sedermera kung Karl IX), i slutet av 1500-talet och början av 1600-talet. De protokoll som fördes finns bitvis återgivna, varvade med författarens moderna renskrivning av dem och hennes egna tankar kring vad som ligger bakom. Det är dock inte alls dramatiserat, utan helt krasst återberättat.

Egentligen gillar jag när historiska skeenden får kött på benen, i form av att författaren återger hur folk var klädda eller diktar ihop hur torg och gator såg ut, hur det doftade eller stank, vad som ropades eller sades, vilka sysslor man ägnade sig åt och allt det där andra som levandegör. Men dokumenten talar för sig själva och jag upptäcker att brottslingarna i "Missdådare" kliver fram som de högst verkliga och en gång levande personer de faktiskt var.

Mitt foto: Det var nog inte helt smart av unge Anders Månsson att - i sällskap av folk som tjallar - smyga in i kyrkan och sno ett vackert tyg med pärlbroderier, för att sedan försöka kränga pärlorna en-och-en och tro att ingen skulle fatta misstankar.

Omdöme: Så otroligt välskrivet och intressant! Annika Sandén kommer jag att läsa mer av, förhoppningsvis, för det här var en bok helt i min smak.

P.S. En redigerare hade gott kunnat se över texten en vända extra innan den gick i tryck. Jag har inget emot att man börjat meningar "mitt i". Men inte för ofta. Men det gör Sandén. Men det kanske ska öka känslan av lite vardagsspråk? Men, men. Stavfel hittade jag också. Och ett kort stycke som består av fyra meningar vilka samtliga börjar med ordet "men"! Jag riktigt ser framför mig hur min gamle svensklärare skulle bryta av blyertspennans spets i ilska. Hursomhelst är det en fantastisk bok så jag har överseende med alla sönderhuggna meningar.

Länk till boken på Adlibris: POCKET och INBUNDEN.

4 kommentarer:

  1. Låter verkligen intressant. Jag håller med om att dålig grammatik kan vara mycket irriterande, även om väl reglerna har luckrats upp sedan jag gick i skolan. Lite roligt är det med regeln att meningar aldrig får börja med "och" eller "men". Ta fram 1917 års Bibel och se hur väl den regeln följdes...

    SvaraRadera
    Svar
    1. Men! Jag börjar själv meningar med "men" eller "och" ibland, så jag är verkligen inte på något vis rigid. Däremot tycker jag att den som korrläser och redigerar borde kunnat visa författaren på möjligheter att nyansera (kommatecken är utmärkta!) eller åtminstone inte konsekvent börja varje mening i ett helt stycke med samma ord. Även hela meningar är desamma i flera av kapitlen, och de fyller helt klart en funktion men samtidigt måste man ju våga lita på att läsarna kommer ihåg vad de just läst. I ett samtal är det lite annorlunda, där kan man upprepa sig men hejda sig när man ser den andres min. I en bok får man variera sig och inte verka som folk inte lägger på minnet vad de just läst (eller lärt sig). Men (!) boken är underbar och jag läser jättegärna mer av Sandén.

      Radera
  2. Det här är ju en sån där bok jag skulle gilla!

    SvaraRadera
    Svar
    1. Ja, och hon har skrivit fler i samma genre! Jag älskar sån här mikrohistoria, eller vad hon kallade det, när man lär känna historien genom att fokusera på en liten by eller en enskild individ eller en enda händelse.

      Radera